Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us [required of us] mirth, [saying], Sing us [one] of the songs of Zion.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 How shall we sing the LORD’s song in a strange land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget [her cunning].

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 If I do not remember thee, let my tongue cleave to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, O LORD, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase [it], rase [it, even] to the foundation thereof.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 O daughter of Babylon, who art to be destroyed; happy [shall he be], that rewardeth thee as thou hast served us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Happy [shall he be], that taketh and dasheth thy little ones against the stones.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.