Matthew 22
1 And Jesus answered and spake unto them again by parables, and said,
Och svarade Jesus, och talade dem åter till genom liknelser, sägandes:
2 The kingdom of heaven is like unto a certain king, which made a marriage for his son,
Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son;
3 And sent forth his servants to call them that were bidden to the wedding: and they would not come.
Och sände ut sina tjenare, att de skulle kalla dem, som budne voro till bröllopet; och de ville icke komma.
4 Again, he sent forth other servants, saying, Tell them which are bidden, Behold, I have prepared my dinner: my oxen and [my] fatlings [are] killed, and all things [are] ready: come unto the marriage.
Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafver tillredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer till bröllop.
5 But they made light of [it], and went their ways, one to his farm, another to his merchandise:
Men de försummade det; och gingo bort, den ene till sin afvelsgård, den andre till sin köpenskap.
6 And the remnant took his servants, and entreated them spitefully, and slew [them].
Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.
7 But when the king heard [thereof], he was wroth: and he sent forth his armies, and destroyed those murderers, and burned up their city.
När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad.
8 Then saith he to his servants, The wedding is ready, but they which were bidden were not worthy.
Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige.
9 Go ye therefore into the highways, and as many as ye shall find, bid to the marriage.
Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet.
10 So those servants went out into the highways, and gathered together all as many as they found, both bad and good: and the wedding was furnished with guests.
Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt.
11 And when the king came in to see the guests, he saw there a man which had not on a wedding garment:
Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder;
12 And he saith unto him, Friend, how camest thou in hither not having a wedding garment? And he was speechless.
Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde.
13 Then said the king to the servants, Bind him hand and foot, and take him away, and cast [him] into outer darkness; there shall be weeping and gnashing of teeth.
Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.
14 For many are called, but few [are] chosen.
Ty månge äro kallade, och få utkorade.
15 Then went the Pharisees, and took counsel how they might entangle him in [his] talk.
Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;
16 And they sent out unto him their disciples with the Herodians, saying, Master, we know that thou art true, and teachest the way of God in truth, neither carest thou for any [man]: for thou regardest not the person of men.
Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.
17 Tell us therefore, What thinkest thou? Is it lawful to give tribute unto Caesar, or not?
Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej?
18 But Jesus perceived their wickedness, and said, Why tempt ye me, [ye] hypocrites?
När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare?
19 Shew me the tribute money. And they brought unto him a penny.
Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.
20 And he saith unto them, Whose [is] this image and superscription?
Och han sade till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta?
21 They say unto him, Cæsar’s. Then saith he unto them, Render therefore unto Cæsar the things which are Cæsar’s; and unto God the things that are God’s.
De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Så gifver Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
22 When they had heard [these words], they marvelled, and left him, and went their way.
När de det hörde, förundrade de sig; och öfvergåfvo honom, gångande ifrå honom.
23 The same day came to him the Sadducees, which say that there is no resurrection, and asked him,
På den dagen gingo till honom de Sadduceer, som säga att ingen uppståndelse är; och frågade honom,
24 Saying, Master, Moses said, If a man die, having no children, his brother shall marry his wife, and raise up seed unto his brother.
Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifver död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru till ägta, och uppväcka sinom broder säd.
25 Now there were with us seven brethren: and the first, when he had married a wife, deceased, and, having no issue, left his wife unto his brother:
När oss voro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sina hustru sinom broder.
26 Likewise the second also, and the third, unto the seventh.
Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde.
27 And last of all the woman died also.
Sist af allom blef ock qvinnan död.
28 Therefore in the resurrection whose wife shall she be of the seven? for they all had her.
När nu uppståndelsen sker, hvilkens hustru af de sju blifver hon? Ty de hafva alle haft henne.
29 Jesus answered and said unto them, Ye do err, not knowing the scriptures, nor the power of God.
Då svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, och veten icke Skriftena, ej heller Guds kraft.
30 For in the resurrection they neither marry, nor are given in marriage, but are as the angels of God in heaven.
Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen.
31 But as touching the resurrection of the dead, have ye not read that which was spoken unto you by God, saying,
Men om de dödas uppståndelse hafven I icke läsit, hvad eder sagdt är af Gudi, som sade:
32 I am the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob? God is not the God of the dead, but of the living.
Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefvande äro.
33 And when the multitude heard [this], they were astonished at his doctrine.
Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfver hans lärdom.
34 But when the Pharisees had heard that he had put the Sadducees to silence, they were gathered together.
När de Phariseer hörde, att han hade stoppat de Sadduceer munnen till, församlade de sig.
35 Then one of them, [which was] a lawyer, asked [him a question], tempting him, and saying,
Och en af dem, som var en Skriftlärd, frestade honom, sägandes:
36 Master, which [is] the great commandment in the law?
Mästar, hvilket är det yppersta budet i lagen?
37 Jesus said unto him, Thou shalt love the Lord thy God with all thy heart, and with all thy soul, and with all thy mind.
Då sade Jesus till honom: Du skall älska Herran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg.
38 This is the first and great commandment.
Detta är det yppersta och största budet.
39 And the second [is] like unto it, Thou shalt love thy neighbour as thyself.
Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa som dig sjelf.
40 On these two commandments hang all the law and the prophets.
På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterna.
41 While the Pharisees were gathered together, Jesus asked them,
När nu de Phariseer voro tillhopa, frågade dem Jesus;
42 Saying, What think ye of Christ? whose son is he? They say unto him, [The Son] of David.
Och sade: Hvad synes eder om Christo? Hvars son är han? Sade de till honom: Davids.
43 He saith unto them, How then doth David in spirit call him Lord, saying,
Då sade han till dem: Hvi kallar då David honom i Andanom Herra? sägandes:
44 The LORD said unto my Lord, Sit thou on my right hand, till I make thine enemies thy footstool?
Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall.
45 If David then call him Lord, how is he his son?
Efter nu David kallar honom Herra, huru är han då hans son?
46 And no man was able to answer him a word, neither durst any [man] from that day forth ask him any more [questions.]
Och ingen kunde svara honom ett ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någor att fråga honom något mer.
