Job 4
1 Then Eliphaz the Temanite answered and said,
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 [If] we assay to commune with thee, wilt thou be grieved? but who can withhold himself from speaking?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 But now it is come upon thee, and thou faintest; it toucheth thee, and thou art troubled.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 [Is] not [this] thy fear, thy confidence, thy hope, and the uprightness of thy ways?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Remember, I pray thee, who [ever] perished, being innocent? or where were the righteous cut off?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Even as I have seen, they that plow iniquity, and sow wickedness, reap the same.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 By the blast of God they perish, and by the breath of his nostrils are they consumed.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 The old lion perisheth for lack of prey, and the stout lion’s whelps are scattered abroad.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Now a thing was secretly brought to me, and mine ear received a little thereof.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Fear came upon me, and trembling, which made all my bones to shake.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Then a spirit passed before my face; the hair of my flesh stood up:
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 It stood still, but I could not discern the form thereof: an image [was] before mine eyes, [there was] silence, and I heard a voice, [saying],
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Shall mortal man be more just than God? shall a man be more pure than his maker?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Behold, he put no trust in his servants; and his angels he charged with folly:
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 How much less [in] them that dwell in houses of clay, whose foundation [is] in the dust, [which] are crushed before the moth?
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 They are destroyed from morning to evening: they perish for ever without any regarding [it].
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Doth not their excellency [which is] in them go away? they die, even without wisdom.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
