Job 10
1 My soul is weary of my life; I will leave my complaint upon myself; I will speak in the bitterness of my soul.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou contendest with me.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 [Is it] good unto thee that thou shouldest oppress, that thou shouldest despise the work of thine hands, and shine upon the counsel of the wicked?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 [Are] thy days as the days of man? [are] thy years as man’s days,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 That thou enquirest after mine iniquity, and searchest after my sin?
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 Thou knowest that I am not wicked; and [there is] none that can deliver out of thine hand.
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Thine hands have made me and fashioned me together round about; yet thou dost destroy me.
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay; and wilt thou bring me into dust again?
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Thou hast clothed me with skin and flesh, and hast fenced me with bones and sinews.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Thou hast granted me life and favour, and thy visitation hath preserved my spirit.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 And these [things] hast thou hid in thine heart: I know that this [is] with thee.
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 If I sin, then thou markest me, and thou wilt not acquit me from mine iniquity.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 If I be wicked, woe unto me; and [if] I be righteous, [yet] will I not lift up my head. [I am] full of confusion; therefore see thou mine affliction;
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 For it increaseth. Thou huntest me as a fierce lion: and again thou shewest thyself marvellous upon me.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Thou renewest thy witnesses against me, and increasest thine indignation upon me; changes and war [are] against me.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Wherefore then hast thou brought me forth out of the womb? Oh that I had given up the ghost, and no eye had seen me!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 [Are] not my days few? cease [then, and] let me alone, that I may take comfort a little,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Before I go [whence] I shall not return, [even] to the land of darkness and the shadow of death;
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 A land of darkness, as darkness [itself; and] of the shadow of death, without any order, and [where] the light [is] as darkness.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
