Ecclesiastes 1
1 The words of the Preacher, the son of David, king in Jerusalem.
Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
2 Vanity of vanities, saith the Preacher, vanity of vanities; all [is] vanity.
Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
3 What profit hath a man of all his labour which he taketh under the sun?
Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
4 [One] generation passeth away, and [another] generation cometh: but the earth abideth for ever.
Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
5 The sun also ariseth, and the sun goeth down, and hasteth to his place where he arose.
Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
6 The wind goeth toward the south, and turneth about unto the north; it whirleth about continually, and the wind returneth again according to his circuits.
Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
7 All the rivers run into the sea; yet the sea [is] not full; unto the place from whence the rivers come, thither they return again.
Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
8 All things [are] full of labour; man cannot utter [it: ] the eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
9 The thing that hath been, it [is that] which shall be; and that which is done [is] that which shall be done: and [there is] no new [thing] under the sun.
Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
10 Is there [any] thing whereof it may be said, See, this [is] new? it hath been already of old time, which was before us.
Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
11 [There is] no remembrance of former [things; ] neither shall there be [any] remembrance of [things] that are to come with [those] that shall come after.
Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
12 I the Preacher was king over Israel in Jerusalem.
Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
13 And I gave my heart to seek and search out by wisdom concerning all [things] that are done under heaven: this sore travail hath God given to the sons of man to be exercised therewith.
Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
14 I have seen all the works that are done under the sun; and, behold, all [is] vanity and vexation of spirit.
När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
15 [That which is] crooked cannot be made straight: and that which is wanting cannot be numbered.
Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
16 I communed with mine own heart, saying, Lo, I am come to great estate, and have gotten more wisdom than all [they] that have been before me in Jerusalem: yea, my heart had great experience of wisdom and knowledge.
Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
17 And I gave my heart to know wisdom, and to know madness and folly: I perceived that this also is vexation of spirit.
Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
18 For in much wisdom [is] much grief: and he that increaseth knowledge increaseth sorrow.
Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
