Ecclesiastes 3
1 To every [thing there is] a season, and a time to every purpose under the heaven:
Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.
2 A time to be born, and a time to die; a time to plant, and a time to pluck up [that which is] planted;
Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
3 A time to kill, and a time to heal; a time to break down, and a time to build up;
Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
4 A time to weep, and a time to laugh; a time to mourn, and a time to dance;
Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
5 A time to cast away stones, and a time to gather stones together; a time to embrace, and a time to refrain from embracing;
Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
6 A time to get, and a time to lose; a time to keep, and a time to cast away;
Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
7 A time to rend, and a time to sew; a time to keep silence, and a time to speak;
Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
8 A time to love, and a time to hate; a time of war, and a time of peace.
Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
9 What profit hath he that worketh in that wherein he laboureth?
Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
10 I have seen the travail, which God hath given to the sons of men to be exercised in it.
Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
11 He hath made every [thing] beautiful in his time: also he hath set the world in their heart, so that no man can find out the work that God maketh from the beginning to the end.
Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
12 I know that [there is] no good in them, but for [a man] to rejoice, and to do good in his life.
Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.
13 And also that every man should eat and drink, and enjoy the good of all his labour, it [is] the gift of God.
Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
14 I know that, whatsoever God doeth, it shall be for ever: nothing can be put to it, nor any thing taken from it: and God doeth [it], that [men] should fear before him.
Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
15 That which hath been is now; and that which is to be hath already been; and God requireth that which is past.
Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
16 And moreover I saw under the sun the place of judgment, [that] wickedness [was] there; and the place of righteousness, [that] iniquity [was] there.
Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
17 I said in mine heart, God shall judge the righteous and the wicked: for [there is] a time there for every purpose and for every work.
Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.
18 I said in mine heart concerning the estate of the sons of men, that God might manifest them, and that they might see that they themselves are beasts.
Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.
19 For that which befalleth the sons of men befalleth beasts; even one thing befalleth them: as the one dieth, so dieth the other; yea, they have all one breath; so that a man hath no preeminence above a beast: for all [is] vanity.
Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.
20 All go unto one place; all are of the dust, and all turn to dust again.
Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.
21 Who knoweth the spirit of man that goeth upward, and the spirit of the beast that goeth downward to the earth?
Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?
22 Wherefore I perceive that [there is] nothing better, than that a man should rejoice in his own works; for that [is] his portion: for who shall bring him to see what shall be after him?
Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?
