Job 10
1 My soul is weary of my life; I will leave my complaint upon myself; I will speak in the bitterness of my soul.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 I will say unto God, Do not condemn me; show me wherefore you contend with me.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Is it good unto you that you should oppress, that you should despise the work of your hands, and shine upon the counsel of the wicked?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Have you eyes of flesh? or see you as man sees?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 Are your days as the days of man? are your years as man's days,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 That you enquire after mine iniquity, and search after my sin?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 You know that I am not wicked; and there is none that can deliver out of your hand.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 your hands have made me and fashioned me together round about; yet you do destroy me.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Remember, I plead to you, that you have made me as the clay; and will you bring me into dust again?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Have you not poured me out as milk, and curdled me like cheese?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 You have clothed me with skin and flesh, and have fenced me with bones and sinews.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 You have granted me life and favour, and your visitation has preserved my spirit.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 And these things have you hid in your heart: I know that this is with you.
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 If I sin, then you mark me, and you will not acquit me from mine iniquity.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 If I be wicked, woe unto me; and if I be righteous, yet will I not lift up my head. I am full of confusion; therefore see you mine affliction;
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 For it increases. You hunt me as a fierce lion: and again you show yourself marvellous upon me.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 You renew your witnesses against me, and increase your indignation upon me; changes and war are against me.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 Wherefore then have you brought me forth out of the womb? Oh that I had given up the spirit, and no eye had seen me!
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Are not my days few? cease then, and let me alone, that I may take comfort a little,
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 Before I go whence I shall not return, even to the land of darkness and the shadow of death;
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 A land of darkness, as darkness itself; and of the shadow of death, without any order, and where the light is as darkness.
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
