Psalms 39
1 I said, I will take heed to my ways, that I sin not with my tongue: I will keep my mouth with a bridle, while the wicked is before me.
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 I was dumb with silence, I held my peace, even from good; and my sorrow was stirred.
Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 My heart was hot within me, while I was musing the fire burned: then spake I with my tongue,
Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 Yhwh, make me to know mine end, and the measure of my days, what it is; that I may know how frail I am.
Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 Behold, thou hast made my days as an handbreadth; and mine age is as nothing before thee: verily every man at his best state is altogether vanity. (Selah)
HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 Surely every man walketh in a vain shew: surely they are disquieted in vain: he heapeth up riches, and knoweth not who shall gather them.
Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)
7 And now, Lord, what wait I for? my hope is in thee.
Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Deliver me from all my transgressions: make me not the reproach of the foolish.
Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 I was dumb, I opened not my mouth; because thou didst it.
Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Remove thy stroke away from me: I am consumed by the blow of thine hand.
Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 When thou with rebukes dost correct man for iniquity, thou makest his beauty to consume away like a moth: surely every man is vanity. (Selah)
Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 Hear my prayer, O Yhwh, and give ear unto my cry; hold not thy peace at my tears: for I am a stranger with thee, and a sojourner, as all my fathers were.
Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)
13 O spare me, that I may recover strength, before I go hence, and be no more.
Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.
