Luke 20
1 And it came to pass, that on one of those days, as he taught the people in the temple, and preached the gospel, the chief priests and the scribes came upon him with the elders,
Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;
2 And spake unto him, saying, Tell us, by what authority doest thou these things? or who is he that gave thee this authority?
Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?
3 And he answered and said unto them, I will also ask you one thing; and answer me:
Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
4 The baptism of John, was it from heaven, or of men?
Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?
5 And they reasoned with themselves, saying, If we shall say, From heaven; he will say, Why then believed ye him not?
Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?
6 But and if we say, Of men; all the people will stone us: for they be persuaded that John was a prophet.
Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.
7 And they answered, that they could not tell whence it was.
Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.
8 And Jesus said unto them, Neither tell I you by what authority I do these things.
Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.
9 Then began he to speak to the people this parable; A certain man planted a vineyard, and let it forth to husbandmen, and went into a far country for a long time.
Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.
10 And at the season he sent a servant to the husbandmen, that they should give him of the fruit of the vineyard: but the husbandmen beat him, and sent him away empty.
När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
11 And again he sent another servant: and they beat him also, and entreated him shamefully, and sent him away empty.
Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
12 And again he sent a third: and they wounded him also, and cast him out.
Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.
13 Then said the lord of the vineyard, What shall I do? I will send my beloved son: it may be they will reverence him when they see him.
Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.
14 But when the husbandmen saw him, they reasoned among themselves, saying, This is the heir: come, let us kill him, that the inheritance may be ours.
Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
15 So they cast him out of the vineyard, and killed him. What therefore shall the lord of the vineyard do unto them?
Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?
16 He shall come and destroy these husbandmen, and shall give the vineyard to others. And when they heard it, they said, God forbid.
Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.
17 And he beheld them, and said, What is this then that is written, The stone which the builders rejected, the same is become the head of the corner?
Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?
18 Whosoever shall fall upon that stone shall be broken; but on whomsoever it shall fall, it will grind him to powder.
Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.
19 And the chief priests and the scribes the same hour sought to lay hands on him; and they feared the people: for they perceived that he had spoken this parable against them.
Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.
20 And they watched him, and sent forth spies, which should feign themselves just men, that they might take hold of his words, that so they might deliver him unto the power and authority of the governor.
Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.
21 And they asked him, saying, Master, we know that thou sayest and teachest rightly, neither acceptest thou the person of any, but teachest the way of God truly:
Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.
22 Is it lawful for us to give tribute unto Cæsar, or no?
Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?
23 But he perceived their craftiness, and said unto them, Why tempt ye me?
Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?
24 Shew me a penny. Whose image and superscription hath it? They answered and said, Cæsar’s.
Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.
25 And he said unto them, Render therefore unto Cæsar the things which be Cæsar’s, and unto God the things which be God’s.
Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
26 And they could not take hold of his words before the people: and they marvelled at his answer, and held their peace.
Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
27 Then came to him certain of the Sadducees, which deny that there is any resurrection; and they asked him,
Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,
28 Saying, Master, Moses wrote unto us, If any man’s brother die, having a wife, and he die without children, that his brother should take his wife, and raise up seed unto his brother.
Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
29 There were therefore seven brethren: and the first took a wife, and died without children.
Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.
30 And the second took her to wife, and he died childless.
Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.
31 And the third took her; and in like manner the seven also: and they left no children, and died.
Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.
32 Last of all the woman died also.
Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.
33 Therefore in the resurrection whose wife of them is she? for seven had her to wife.
Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?
34 And Jesus answering said unto them, The children of this world marry, and are given in marriage: (aiōn g165)
Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom. (aiōn g165)
35 But they which shall be accounted worthy to obtain that world, and the resurrection from the dead, neither marry, nor are given in marriage: (aiōn g165)
Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne; (aiōn g165)
36 Neither can they die any more: for they are equal unto the angels; and are the children of God, being the children of the resurrection.
Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.
37 Now that the dead are raised, even Moses shewed at the bush, when he calleth the Lord the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob.
Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.
38 For he is not a God of the dead, but of the living: for all live unto him.
Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.
39 Then certain of the scribes answering said, Master, thou hast well said.
Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.
40 And after that they durst not ask him any question at all.
Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.
41 And he said unto them, How say they that Christ is David’s son?
Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?
42 And David himself saith in the book of Psalms, The Lord said unto my Lord, Sit thou on my right hand,
Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;
43 Till I make thine enemies thy footstool.
Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.
44 David therefore calleth him Lord, how is he then his son?
Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?
45 Then in the audience of all the people he said unto his disciples,
Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:
46 Beware of the scribes, which desire to walk in long robes, and love greetings in the markets, and the highest seats in the synagogues, and the chief rooms at feasts;
Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.
47 Which devour widows’ houses, and for a shew make long prayers: the same shall receive greater damnation.
De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.
