Job 32
1 So these three men ceased to answer Job, because he was righteous in his own eyes.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Then was kindled the wrath of Elihu the son of Barachel the Buzite, of the kindred of Ram: against Job was his wrath kindled, because he justified himself rather than God.
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 Also against his three friends was his wrath kindled, because they had found no answer, and yet had condemned Job.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Now Elihu had waited till Job had spoken, because they were elder than he.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 When Elihu saw that there was no answer in the mouth of these three men, then his wrath was kindled.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 And Elihu the son of Barachel the Buzite answered and said, I am young, and ye are very old; wherefore I was afraid, and durst not shew you mine opinion.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 I said, Days should speak, and multitude of years should teach wisdom.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 But there is a spirit in man: and the inspiration of the Almighty giveth them understanding.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Great men are not always wise: neither do the aged understand judgment.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Therefore I said, Hearken to me; I also will shew mine opinion.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Behold, I waited for your words; I gave ear to your reasons, whilst ye searched out what to say.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Yea, I attended unto you, and, behold, there was none of you that convinced Job, or that answered his words:
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Lest ye should say, We have found out wisdom: God thrusteth him down, not man.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Now he hath not directed his words against me: neither will I answer him with your speeches.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 They were amazed, they answered no more: they left off speaking.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 When I had waited, ( for they spake not, but stood still, and answered no more; )
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 I said, I will answer also my part, I also will shew mine opinion.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 For I am full of matter, the spirit within me constraineth me.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Behold, my belly is as wine which hath no vent; it is ready to burst like new bottles.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 I will speak, that I may be refreshed: I will open my lips and answer.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Let me not, I pray you, accept any man’s person, neither let me give flattering titles unto man.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 For I know not to give flattering titles; in so doing my maker would soon take me away.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
