Genesis 12
1 Now Yhwh had said unto Abram, Get thee out of thy country, and from thy kindred, and from thy father’s house, unto a land that I will shew thee:
Och Herren talade till Abram: Gack utu ditt fädernesland, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti ett land, som jag dig visa vill.
2 And I will make of thee a great nation, and I will bless thee, and make thy name great; and thou shalt be a blessing:
Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall vara en välsignelse.
3 And I will bless them that bless thee, and curse him that curseth thee: and in thee shall all families of the earth be blessed.
Jag skall välsigna dem som dig välsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola välsignade varda alla slägter på jordene.
4 So Abram departed, as Yhwh had spoken unto him; and Lot went with him: and Abram was seventy and five years old when he departed out of Haran.
Då for Abram ut, såsom Herren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram var sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.
5 And Abram took Sarai his wife, and Lot his brother’s son, and all their substance that they had gathered, and the souls that they had gotten in Haran; and they went forth to go into the land of Canaan; and into the land of Canaan they came.
Så tog Abram sina hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfvor, som de förvärfvat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.
6 And Abram passed through the land unto the place of Sichem, unto the plain of Moreh. And the Canaanite was then in the land.
Och som de komne voro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.
7 And Yhwh appeared unto Abram, and said, Unto thy seed will I give this land: and there builded he an altar unto Yhwh, who appeared unto him.
Då syntes Herren Abram och sade: Dine säd skall jag gifva detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare Herranom, som honom synts hade.
8 And he removed from thence unto a mountain on the east of Beth–el, and pitched his tent, having Beth–el on the west, and Ai on the east: and there he builded an altar unto Yhwh, and called upon the name of Yhwh.
Sedan drog han bätter fram dädan till ett berg, som låg öster ut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl vester ut, och Ay öster ut, och byggde der Herranom ett altare, och predikade om Herrans namn.
9 And Abram journeyed, going on still toward the south.
Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.
10 And there was a famine in the land: and Abram went down into Egypt to sojourn there; for the famine was grievous in the land.
Då vardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifva måtte, förty tiden var ganska hård i landena.
11 And it came to pass, when he was come near to enter into Egypt, that he said unto Sarai his wife, Behold now, I know that thou art a fair woman to look upon:
Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag vet, att du äst en dägelig qvinna under ansigtet.
12 Therefore it shall come to pass, when the Egyptians shall see thee, that they shall say, This is his wife: and they will kill me, but they will save thee alive.
Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjäl, och behålla dig.
13 Say, I pray thee, thou art my sister: that it may be well with me for thy sake; and my soul shall live because of thee.
Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefva för dina skull.
14 And it came to pass, that, when Abram was come into Egypt, the Egyptians beheld the woman that she was very fair.
Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qvinnona, att hon var ganska dägelig.
15 The princes also of Pharaoh saw her, and commended her before Pharaoh: and the woman was taken into Pharaoh’s house.
Och Pharaos öfverstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då vardt hon tagen in uti Pharaos hus.
16 And he entreated Abram well for her sake: and he had sheep, and oxen, and he donkeys, and menservants, and maidservants, and she donkeys, and camels.
Och Abram vederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och camelar.
17 And Yhwh plagued Pharaoh and his house with great plagues because of Sarai Abram’s wife.
Men Herren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.
18 And Pharaoh called Abram, and said, What is this that thou hast done unto me? why didst thou not tell me that she was thy wife?
Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hvi hafver du sådant gjort mig? Hvi sade du mig icke, att hon var din hustru?
19 Why saidst thou, She is my sister? so I might have taken her to me to wife: now therefore behold thy wife, take her, and go thy way.
Hvi sade du, att det var din syster? Fördenskull ville jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafver du här dina hustru, tag henne och gack.
20 And Pharaoh commanded his men concerning him: and they sent him away, and his wife, and all that he had.
Och han befallte sina män om honom, att de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.
