1 Thessalonians 2
1 For yourselves, brethren, know our entrance in unto you, that it was not in vain:
Käre bröder, I veten sjelfve vår ingång till eder, att han var icke fåfäng;
2 But even after that we had suffered before, and were shamefully entreated, as ye know, at Philippi, we were bold in our God to speak unto you the gospel of God with much contention.
Utan, såsom vi tillförene hade lidit, och försmädde varit uti Philippis, som I veten, vorom vi ändå vid god tröst i vårom Gud, till att tala när eder Guds Evangelium, med mycken kämpning.
3 For our exhortation was not of deceit, nor of uncleanness, nor in guile:
Ty vår förmaning var icke till villfarelse, icke heller till orenlighet, icke heller med list;
4 But as we were allowed of God to be put in trust with the gospel, even so we speak; not as pleasing men, but God, which trieth our hearts.
Utan, såsom vi af Gudi bepröfvade vorom, att oss Evangelium betrodt är till att predika, så talom vi; icke såsom vi ville täckas menniskom, utan Gudi, den der pröfvar vår hjerta.
5 For neither at any time used we flattering words, as ye know, nor a cloke of covetousness; God is witness:
Ty vi hafve icke umgått med smekligom ordom, såsom I veten, icke heller med tillfälle till girighet; Gud är dess vittne;
6 Nor of men sought we glory, neither of you, nor yet of others, when we might have been burdensome, as the apostles of Christ.
Hafvom icke heller sökt pris af menniskom, hvarken af eder, eller androm;
7 But we were gentle among you, even as a nurse cherisheth her children:
Ändock vi väl hadom haft magt att förtunga eder, såsom Christi Apostlar; men vi vorom milde när eder, lika som en amma fostrar sin barn.
8 So being affectionately desirous of you, we were willing to have imparted unto you, not the gospel of God only, but also our own souls, because ye were dear unto us.
Så hafvom vi hjertans lust haft till eder, att dela med eder icke allenast Guds Evangelium, utan ock vårt eget lif; ty I ären oss käre vordne.
9 For ye remember, brethren, our labour and travail: for labouring night and day, because we would not be chargeable unto any of you, we preached unto you the gospel of God.
I minnens väl, käre bröder, vårt arbete och vår mödo; ty dag och natt arbetade vi, på det vi ingen af eder skulle förtunga; och predikadom ibland eder Guds Evangelium.
10 Ye are witnesses, and God also, how holily and justly and unblameably we behaved ourselves among you that believe:
Dess ären I vittne, och Gud, huru heliga, huru rättfärdeliga och ostraffeliga vi umgingom med eder, som trodden;
11 As ye know how we exhorted and comforted and charged every one of you, as a father doth his children,
Såsom I veten, att vi, såsom en fader sin barn, hafve förmanat och tröstat hvar och en ibland eder;
12 That ye would walk worthy of God, who hath called you unto his kingdom and glory.
Och betygat, att I värdeliga skullen vandra för Gudi, den eder kallat hafver till sitt rike och härlighet;
13 For this cause also thank we God without ceasing, because, when ye received the word of God which ye heard of us, ye received it not as the word of men, but as it is in truth, the word of God, which effectually worketh also in you that believe.
För hvilket vi ock utan återvändo tackom Gudi, att, då I anammaden af oss det predikade ordet om Gud, anammaden I det icke såsom menniskors ord, utan såsom det sannerliga är, som Guds ord, hvilken ock verkar i eder, som tron.
14 For ye, brethren, became followers of the Assemblies of God which in Judaea are in Christ Jesus: for ye also have suffered like things of your own countrymen, even as they have of the Jews:
Ty I ären vordne, käre bröder, de Guds församlingars efterföljare, som uti Judeen äro, i Christo Jesu, att I detsamma lidit hafven af edra egna fränder, som de af Judomen;
15 Who both killed the Lord Jesus, and their own prophets, and have persecuted us; and they please not God, and are contrary to all men:
Hvilke ock Herran Jesum dråpo, och sina egna Propheter; och hafva förföljt oss, och täckas icke Gudi, och allom menniskom äro de emot;
16 Forbidding us to speak to the Gentiles that they might be saved, to fill up their sins alway: for the wrath is come upon them to the uttermost.
Förbjuda oss undervisa Hedningomen, dermed de skola salige varda, på det de skola fullkomna sina synder alltid; ty vreden är kommen öfver dem intill ändan.
17 But we, brethren, being taken from you for a short time in presence, not in heart, endeavoured the more abundantly to see your face with great desire.
Men vi, käre bröder, sedan vi till någon tid hade mist eder efter ansigtet, och icke efter hjertat, hafve vi dess mer hastat till att se edart ansigte, med stor begärelse.
18 Wherefore we would have come unto you, even I Paul, once and again; but Satan hindered us.
Derföre hadom vi velat komma till eder (jag Paulus), två resor; och Satanas hafver oss förhindrat.
19 For what is our hope, or joy, or crown of rejoicing? Are not even ye in the presence of our Lord Jesus Christ at his coming?
Ty hvad är vårt hopp, eller fröjd, eller kronan till vår berömmelse? Ären ock icke I det, för vårom Herra Jesu Christo i hans tillkommelse?
20 For ye are our glory and joy.
I ären ju vår pris och fröjd.
