Psalms 50
1 THE mighty God, even the Lord, hath spoken, and called the earth from the rising of the sun unto the going down thereof.
En Psalm Assaphs. Herren Gud den mägtige talar, och kallar verldena, ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången.
2 Out of Zion, the perfection of beauty, God hath shined.
Af Zion går upp Guds härliga sken.
3 Our God shall come, and shall not keep silence: a fire shall devour before him, and it shall be very tempestuous round about him.
Vår Gud kommer, och tiger intet. Förtärande eld går för honom, och omkring honom en mägtig storm.
4 He shall call to the heavens from above, and to the earth, that he may judge his people.
Han kallar himmel och jord, att han skall döma sitt folk.
5 Gather my saints together unto me; those that have made a covenant with me by sacrifice.
Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.
6 And the heavens shall declare his righteousness: for God is judge himself. (Selah)
Och himlarna skola förkunna hans rättfärdighet; ty Gud är domaren. (Sela)
7 Hear, O my people, and I will speak; O Israel, and I will testify against thee: I am God, even thy God.
Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag Gud är din Gud.
8 I will not reprove thee for thy sacrifices or thy burnt offerings, to have been continually before me.
För ditt offers skull straffar jag dig intet; äro dock dine bränneoffer alltid för mig.
9 I will take no bullock out of thy house, nor he goats out of thy folds.
Jag vill icke taga oxar utu ditt hus, eller bockar utu dine stall;
10 For every beast of the forest is mine, and the cattle upon a thousand hills.
Ty all djur i skogenom äro mine, och boskapen på bergen, der de vid tusendetal gå.
11 I know all the fowls of the mountains: and the wild beasts of the field are mine.
Jag känner alla foglar på bergen, och allahanda djur på markene äro för mig.
12 If I were hungry, I would not tell thee: for the world is mine, and the fulness thereof.
Om mig hungrade, ville jag intet säga dig deraf; ty jordenes krets är min, och allt det deruti är.
13 Will I eat the flesh of bulls, or drink the blood of goats?
Menar du, att jag oxakött äta vill, eller bockablod dricka?
14 Offer unto God thanksgiving; and pay thy vows unto the most High:
Offra Gudi tackoffer, och betala dem Högsta ditt löfte.
15 And call upon me in the day of trouble: I will deliver thee, and thou shalt glorify me.
Och åkalla mig i nödene; så vill jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.
16 But unto the wicked God saith, What hast thou to do to declare my statutes, or that thou shouldest take my covenant in thy mouth?
Men till den ogudaktige säger Gud: Hvi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun;
17 Seeing thou hatest instruction, and castest my words behind thee.
Efter du dock hatar tuktan, och kastar min ord bakom dig?
18 When thou sawest a thief, then thou consentedst with him, and hast been partaker with adulterers.
När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafver din del med horkarlar.
19 Thou givest thy mouth to evil, and thy tongue frameth deceit.
Din mun låter du tala det ondt är, och din tunga bedrifver falskhet.
20 Thou sittest and speakest against thy brother; thou slanderest thine own mother’s son.
Du sitter och talar emot din broder; dine moders son förtalar du.
21 These things hast thou done, and I kept silence; thou thoughtest that I was altogether such an one as thyself: but I will reprove thee, and set them in order before thine eyes.
Detta gör du, och jag tiger. Det menar du, att jag skulle vara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.
22 Now consider this, ye that forget God, lest I tear you in pieces, and there be none to deliver.
Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.
23 Whoso offereth praise glorifieth me: and to him that ordereth his conversation aright will I shew the salvation of God.
Den der tack offrar, han prisar mig; och der är vägen, att jag visar honom Guds salighet.
