Acts 5
1 BUT a certain man named Ananias, with Sapphira his wife, sold a possession,
Men en man benämnd Ananias, med Saphira sin hustru, sålde sina ägor;
2 And kept back part of the price, his wife also being privy to it, and brought a certain part, and laid it at the apostles’ feet.
Och hade lagt afsides något af värdet, med sine hustrus vetskap; och en del bar han fram, och lade för Apostlarnas fötter.
3 But Peter said, Ananias, why hath Satan filled thine heart to lie to the Holy Ghost, and to keep back part of the price of the land?
Då sade Petrus: Anania, hvi hafver Satanas uppfyllt ditt hjerta, att du skulle ljuga för dem Helga Anda, och undstinga somt af värdet för åkren?
4 Whiles it remained, was it not thine own? and after it was sold, was it not in thine own power? why hast thou conceived this thing in thine heart? thou hast not lied unto men, but unto God.
Du hade väl kunnat behållan, då du honom hade; och då han såld var, var han ock i ditt våld. Hvarföre hafver du sådant företagit i ditt hjerta? Du hafver icke ljugit för menniskor, utan för Gudi.
5 And Ananias hearing these words fell down, and gave up the ghost: and great fear came on all them that heard these things.
Då Ananias hörde dessa orden, föll han ned, och gaf upp andan; och en stor räddhåge kom öfver alla dem som detta hörde.
6 And the young men arose, wound him up, and carried him out, and buried him.
Då stodo unge män upp; togo honom af vägen, båro honom bort, och begrofvon.
7 And it was about the space of three hours after, when his wife, not knowing what was done, came in.
Vid tre stunder derefter kom ock hans hustru, och visste icke hvad skedt var, och gick in.
8 And Peter answered unto her, Tell me whether ye sold the land for so much? And she said, Yea, for so much.
Då svarade Petrus henne: Säg mig, hafven I ock för så mycket sålt åkren? Då sade hon: Ja, hafve vi så.
9 Then Peter said unto her, How is it that ye have agreed together to tempt the Spirit of the Lord? behold, the feet of them which have buried thy husband are at the door, and shall carry thee out.
Då sade Petrus till henne: Hvarföre voren I öfverens, att I skullen fresta Herrans Anda? Si, deras fötter, som hafva begrafvit din man, äro för dörrene, och de skola ock straxt bära dig ut.
10 Then fell she down straightway at his feet, and yielded up the ghost: and the young men came in, and found her dead, and, carrying her forth, buried her by her husband.
Och straxt föll hon ned för hans fötter, och gaf upp andan. Då gingo de unge män in, och funno henne död; och båro henne ut, och jordade henne när hennes man.
11 And great fear came upon all the church, and upon as many as heard these things.
Och en stor räddhåge kom öfver hela församlingena, och öfver alla dem som detta hörde.
12 And by the hands of the apostles were many signs and wonders wrought among the people; (and they were all with one accord in Solomon’s porch.
Och igenom Apostlarnas händer gjordes mång tecken och under ibland folket; och de voro endrägteliga alle uti Salomons förhus.
13 And of the rest durst no man join himself to them: but the people magnified them.
Men ingen annar djerfdes gifva sig intill dem; utan folket höll mycket af dem,
14 And believers were the more added to the Lord, multitudes both of men and women.)
Och hopen växte mer till af dem som trodde Herranom, både män och qvinnor;
15 Insomuch that they brought forth the sick into the streets, and laid them on beds and couches, that at the least the shadow of Peter passing by might overshadow some of them.
Så att de utbåro på gatorna sjuka menniskor, och lade dem i sängar, och på bårar, att, då Petrus kom gångandes, måtte åtminstone hans skugge skygga på någon af dem.
16 There came also a multitude out of the cities round about unto Jerusalem, bringing sick folks, and them which were vexed with unclean spirits: and they were healed every one.
Och församlade sig en stor hop af nästa städerna till Jerusalem, och förde dit sjuka, och de som besatte voro med de orena andar; och de vordo alle helbregda.
17 Then the high priest rose up, and all they that were with him, (which is the sect of the Sadducees, ) and were filled with indignation,
Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit;
18 And laid their hands on the apostles, and put them in the common prison.
Och togo fatt på Apostlarna, och satte dem uti allmänneligit fängelse.
19 But the angel of the Lord by night opened the prison doors, and brought them forth, and said,
Men Herrans Ängel lät dörrena upp på fångahuset om nattena, och hade dem ut, och sade:
20 Go, stand and speak in the temple to the people all the words of this life.
Går, och står i templet, och säger folkena all de ord, som detta lifvet tillhöra.
21 And when they heard that, they entered into the temple early in the morning, and taught. But the high priest came, and they that were with him, and called the council together, and all the senate of the children of Israel, and sent to the prison to have them brought.
Då de detta hört hade, gingo de bittida om morgonen i templet, och begynte till att lära. Då kom den öfverste Presten, och de med honom voro, och kallade Rådet tillhopa, och alle de äldsta ibland Israels barn; och sände till fångahuset, att de skulle hemta dem.
22 But when the officers came, and found them not in the prison, they returned, and told,
Då tjenarena kommo, och funno dem icke i fångahuset, kommo de igen, och bådade dem;
23 Saying, The prison truly found we shut with all safety, and the keepers standing without before the doors: but when we had opened, we found no man within.
Sägande: Fångahuset funne vi ju granneliga igenläst, och väktarena ståndande utanför dörrene; men då vi uppläste, funno vi der ingen.
24 Now when the high priest and the captain of the temple and the chief priests heard these things, they doubted of them whereunto this would grow.
Då öfverste Presten, och templets föreståndare, och andre öfverste Presterna hörde detta talet, begynte de varda tvehågse om dem, hvad deraf varda ville.
25 Then came one and told them, saying, Behold, the men whom ye put in prison are standing in the temple, and teaching the people.
Då kom en, och bådade dem: Si, de män, som I insatt haden i fångahuset, de äro i templet, stå och lära folket.
26 Then went the captain with the officers, and brought them without violence: for they feared the people, lest they should have been stoned.
Då gick föreståndaren med tjenarena, och hade dem fram utan våld; ty de räddes för folket, att de skulle stena dem.
27 And when they had brought them, they set them before the council: and the high priest asked them,
Och då de hade ledt dem dit, hade de dem fram för Rådet; och den öfverste Presten frågade dem,
28 Saying, Did not we straitly command you that ye should not teach in this name? and, behold, ye have filled Jerusalem with your doctrine, and intend to bring this man’s blood upon us.
Sägandes: Hafve vi icke en tid och annan budit eder, att I icke skullen lära i detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt Jerusalem med edar lärdom, och viljen draga öfver oss denna mansens blod.
29 Then Peter and the other apostles answered and said, We ought to obey God rather than men.
Då svarade Petrus, och Apostlarna, och sade: Man måste mer lyda Gud, än menniskor.
30 The God of our fathers raised up Jesus, whom ye slew and hanged on a tree.
Våra fäders Gud hafver uppväckt Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt på träd.
31 Him hath God exalted with his right hand to be a Prince and a Saviour, for to give repentance to Israel, and forgiveness of sins.
Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse.
32 And we are his witnesses of these things; and so is also the Holy Ghost, whom God hath given to them that obey him.
Och vi äro honom för vittne till det vi sågom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro.
33 When they heard that, they were cut to the heart, and took counsel to slay them.
Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte dräpa dem.
34 Then stood there up one in the council, a Pharisee, named Gamaliel, a doctor of the law, had in reputation among all the people, and commanded to put the apostles forth a little space;
Då stod en Pharisee upp i Rådet, benämnd Gamaliel, en lagkloker, den ibland allt folket mycket afhållen var, och bad att Apostlarna skulle som snarast gå afsides ut;
35 And said unto them, Ye men of Israel, take heed to yourselves what ye intend to do as touching these men.
Och sade till dem: I män af Israel, ser till hvad I gören med dessa män.
36 For before these days rose up Theudas, boasting himself to be somebody; to whom a number of men, about four hundred, joined themselves: who was slain; and all, as many as obeyed him, were scattered, and brought to nought.
För dessa dagar hof Theudas sig upp, sägandes sig någon vara, honom föll en hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt ihjälslagen, och alle de, som trodde honom, vordo förskingrade, och kommo till intet.
37 After this man rose up Judas of Galilee in the days of the taxing, and drew away much people after him: he also perished; and all, even as many as obeyed him, were dispersed.
Efter honom hof Judas sig upp af Galileen, i de dagar då beskattningen skedde; han afvände mycket folk efter sig; han blef ock borto, och alle de som honom lydt hade, vordo förskingrade.
38 And now I say unto you, Refrain from these men, and let them alone: for if this counsel or this work be of men, it will come to nought:
Och nu säger jag eder: Kommer intet vid dessa männerna, utan låter dem betämma; ty är detta råd eller verk af menniskor, så varder det väl omintet;
39 But if it be of God, ye cannot overthrow it; lest haply ye be found even to fight against God.
Men är det af Gudi, så kunnen I icke Slå det neder, såframt I viljen icke finnas strida emot Gud.
40 And to him they agreed: and when they had called the apostles, and beaten them, they commanded that they should not speak in the name of Jesus, and let them go.
Då föllo de alle intill hans råd; och kallade Apostlarna, läto hudflänga dem, och bödo dem, att de icke skulle tala i Jesu Namn; och läto gå dem.
41 And they departed from the presence of the council, rejoicing that they were counted worthy to suffer shame for his name.
Men de gingo med fröjd ifrå Rådet, att de voro värdige lida smälek för hans Namns skull;
42 And daily in the temple, and in every house, they ceased not to teach and preach Jesus Christ.
Och höllo hvar dag uppå, utan återvändo, att lära och predika Evangelium om Jesu Christo, uti templet, och i all hus.
