2 Corinthians 3
1 DO we begin again to commend ourselves? or need we, as some others, epistles of commendation to you, or letters of commendation from you?
Skole vi då åter begynna prisa oss sjelfva? Eller behöfve vi, såsom någre andre, prisbref till eder, eller ock prisbref ifrån eder?
2 Ye are our epistle written in our hearts, known and read of all men:
I ären vårt bref, beskrifvet uti vår hjertan, hvilket kändt och läset varder af alla menniskor;
3 Forasmuch as ye are manifestly declared to be the epistle of Christ ministered by us, written not with ink, but with the Spirit of the living God; not in tables of stone, but in fleshy tables of the heart.
Efter I bevisen, att I ären Christi bref, beredt genom vår tjenst, och skrifvet icke med bläck, utan med lefvandes Guds Anda; icke i taflor af sten, utan i hjertans taflor af kött.
4 And such trust have we through Christ to God-ward:
Men en sådan tröst hafve vi till Gud, genom Christum;
5 Not that we are sufficient of ourselves to think any thing as of ourselves; but our sufficiency is of God;
Icke att vi beqvämlige äro af oss sjelfvom något tänka, såsom af oss sjelfvom; men äre vi till något beqvämlige, så är det af Gudi;
6 Who also hath made us able ministers of the new testament; not of the letter, but of the spirit: for the letter killeth, but the spirit giveth life.
Hvilken ock oss beqvämliga gjort hafver till att föra dess Nya Testamentsens ämbete; icke bokstafsens, utan Andans; ty bokstafven dödar, men Anden gör lefvande.
7 But if the ministration of death, written and engraven in stones, was glorious, so that the children of Israel could not stedfastly behold the face of Moses for the glory of his countenance; which glory was to be done away:
Hade nu det ämbetet klarhet, som genom bokstafven dödar, och i stenar utgrafvet är, så att Israels barn icke kunde se på Mose ansigte, för hans ansigtes klarhets skull, den dock återvänder;
8 How shall not the ministration of the spirit be rather glorious?
Hvi skulle icke mycket mer det ämbetet, som Andan gifver, hafva klarhet?
9 For if the ministration of condemnation be glory, much more doth the ministration of righteousness exceed in glory.
Ty om det ämbete, som fördömelse predikar, hafver klarhet; mycket mer går det ämbete öfver i klarhet, som rättfärdighet predikar.
10 For even that which was made glorious had no glory in this respect, by reason of the glory that excelleth.
Och dertillmed, det som förklaradt vardt, var dock i denna måtton lika som intet förklaradt, emot denna öfversvinneliga klarheten.
11 For if that which is done away was glorious, much more that which remaineth is glorious.
Ty hade det klarhet, som återvänder, mycket mer hafver det klarhet, som varaktigt är.
12 Seeing then that we have such hope, we use great plainness of speech:
Efter vi nu sådant hopp hafve, äre vi mycket dristige;
13 And not as Moses, which put a vail over his face, that the children of Israel could not stedfastly look to the end of that which is abolished:
Och göre icke såsom Moses, den ett täckelse hängde för sitt ansigte, så att Israels barn icke kunde se uppå dess ända, som återvänder;
14 But their minds were blinded: for until this day remaineth the same vail untaken away in the reading of the old testament; which vail is done away in Christ.
Utan deras sinnen äro förstockade; ty allt intill denna dag blifver samma täckelse oborttaget öfver gamla Testamentet, när de läsat, hvilket i Christo återvänder.
15 But even unto this day, when Moses is read, the vail is upon their heart.
Men intill denna dag, då Moses läsen varder, hänger täckelset för deras hjerta.
16 Nevertheless when it shall turn to the Lord, the vail shall be taken away.
Men om de omvände sig till Herran, så vorde täckelset borttaget.
17 Now the Lord is that Spirit: and where the Spirit of the Lord is, there is liberty.
Ty Herren är en Ande; der nu Herrans Ande är, der är frihet.
18 But we all, with open face beholding as in a glass the glory of the Lord, are changed into the same image from glory to glory, even as by the Spirit of the Lord.
Men nu skåde vi alle, såsom uti en spegel, Herrans klarhet med upptäckt ansigte; och vi varde förklarade uti samma beläte, ifrå den ena klarhetene till den andra, såsom af Herrans Anda.
