Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down, yes, we wept, when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 We hanged our harps on the willows in the middle thereof.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us required of us mirth, saying, Sing us one of the songs of Zion.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 How shall we sing the LORD’s song in a strange land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget you, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 If I do not remember you, let my tongue stick to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, O LORD, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Raze it, raze it, even to the foundation thereof.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 O daughter of Babylon, who are to be destroyed; happy shall he be, that rewards you as you have served us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Happy shall he be, that takes and dashes your little ones against the stones.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.