Job 6
1 But Job answered and said,
Job svarade, och sade:
2 Oh that my grief were thoroughly weighed, and my calamity laid in the balances together!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 For now it would be heavier than the sand of the sea: therefore my words are swallowed up.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof drinks up my spirit: the terrors of God do set themselves in array against me.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Does the wild ass bray when he has grass? or lows the ox over his fodder?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Can that which is unsavory be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egg?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 The things that my soul refused to touch are as my sorrowful meat.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Oh that I might have my request; and that God would grant me the thing that I long for!
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 Even that it would please God to destroy me; that he would let loose his hand, and cut me off!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Then should I yet have comfort; yes, I would harden myself in sorrow: let him not spare; for I have not concealed the words of the Holy One.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 What is my strength, that I should hope? and what is my end, that I should prolong my life?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Is not my help in me? and is wisdom driven quite from me?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 To him that is afflicted pity should be showed from his friend; but he forsakes the fear of the Almighty.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 My brothers have dealt deceitfully as a brook, and as the stream of brooks they pass away;
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Which are blackish by reason of the ice, and wherein the snow is hid:
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 What time they wax warm, they vanish: when it is hot, they are consumed out of their place.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 The paths of their way are turned aside; they go to nothing, and perish.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 The troops of Tema looked, the companies of Sheba waited for them.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 They were confounded because they had hoped; they came thither, and were ashamed.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 For now you are nothing; you see my casting down, and are afraid.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Did I say, Bring to me? or, Give a reward for me of your substance?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 Or, Deliver me from the enemy’s hand? or, Redeem me from the hand of the mighty?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Teach me, and I will hold my tongue: and cause me to understand wherein I have erred.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 How forcible are right words! but what does your arguing reprove?
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Do you imagine to reprove words, and the speeches of one that is desperate, which are as wind?
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Yes, you overwhelm the fatherless, and you dig a pit for your friend.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Now therefore be content, look on me; for it is evident to you if I lie.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Return, I pray you, let it not be iniquity; yes, return again, my righteousness is in it.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Is there iniquity in my tongue? cannot my taste discern perverse things?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
