Psalms 73
1 BOOK III A Psalm of Asaph. Surely God is good to Israel, even to such as are pure in heart.
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 But as for me, my feet were almost gone; my steps had well nigh slipped.
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 For I was envious at the arrogant, when I saw the prosperity of the wicked.
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 For there are no pangs at their death, and their body is sound.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 In the trouble of man they are not; neither are they plagued like men.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Therefore pride is as a chain about their neck; violence covereth them as a garment.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 Their eyes stand forth from fatness; they are gone beyond the imaginations of their heart.
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 They scoff, and in wickedness utter oppression; they speak as if there were none on high.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 They have set their mouth against the heavens, and their tongue walketh through the earth.
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Therefore His people return hither; and waters of fullness are drained out by them.
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 And they say: 'How doth God know? And is there knowledge in the Most High?'
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Behold, such are the wicked; and they that are always at ease increase riches.
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Surely in vain have I cleansed my heart, and washed my hands in innocency;
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 For all the day have I been plagued, and my chastisement came every morning.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 If I had said: 'I will speak thus', behold, I had been faithless to the generation of Thy children.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 And when I pondered how I might know this, it was wearisome in mine eyes;
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 Until I entered into the sanctuary of God, and considered their end.
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 Surely Thou settest them in slippery places; Thou hurlest them down to utter ruin.
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 How are they become a desolation in a moment! They are wholly consumed by terrors.
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 As a dream when one awaketh, so, O Lord, when Thou arousest Thyself, Thou wilt despise their semblance.
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 For my heart was in a ferment, and I was pricked in my reins.
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 But I was brutish, and ignorant; I was as a beast before Thee.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Nevertheless I am continually with Thee; Thou holdest my right hand.
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Thou wilt guide me with Thy counsel, and afterward receive me with glory.
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Whom have I in heaven but Thee? And beside Thee I desire none upon earth.
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 My flesh and my heart faileth; but God is the rock of my heart and my portion for ever.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 For, lo, they that go far from Thee shall perish; Thou dost destroy all them that go astray from Thee.
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 But as for me, the nearness of God is my good; I have made the Lord GOD my refuge, that I may tell of all Thy works.
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
