Psalms 69
1 For the Leader; upon Shoshannim. A Psalm of David. Save me, O God; for the waters are come in even unto the soul.
En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
2 I am sunk in deep mire, where there is no standing; I am come into deep waters, and the flood overwhelmeth me.
Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
3 I am weary of my crying; my throat is dried; mine eyes fail while I wait for my God.
Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
4 They that hate me without a cause are more than the hairs of my head; they that would cut me off, being mine enemies wrongfully, are many; should I restore that which I took not away?
De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
5 O God, Thou knowest my folly; and my trespasses are not hid from Thee.
Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
6 Let not them that wait for Thee be ashamed through me, O Lord GOD of hosts; let not those that seek Thee be brought to confusion through me, O God of Israel.
Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
7 Because for Thy sake I have borne reproach; confusion hath covered my face.
Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
8 I am become a stranger unto my brethren, and an alien unto my mother's children.
Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
9 Because zeal for Thy house hath eaten me up, and the reproaches of them that reproach Thee are fallen upon me.
Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
10 And I wept with my soul fasting, and that became unto me a reproach.
Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
11 I made sackcloth also my garment, and I became a byword unto them.
Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
12 They that sit in the gate talk of me; and I am the song of the drunkards.
De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
13 But as for me, let my prayer be unto Thee, O LORD, in an acceptable time; O God, in the abundance of Thy mercy, answer me with the truth of Thy salvation.
Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
14 Deliver me out of the mire, and let me not sink; let me be delivered from them that hate me, and out of the deep waters.
Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
15 Let not the waterflood overwhelm me, neither let the deep swallow me up; and let not the pit shut her mouth upon me.
Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
16 Answer me, O LORD, for Thy mercy is good; according to the multitude of Thy compassions turn Thou unto me.
Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
17 And hide not Thy face from Thy servant; for I am in distress; answer me speedily.
Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
18 Draw nigh unto my soul, and redeem it; ransom me because of mine enemies.
Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
19 Thou knowest my reproach, and my shame, and my confusion; mine adversaries are all before Thee.
Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
20 Reproach hath broken my heart; and I am sore sick; and I looked for some to show compassion, but there was none; and for comforters, but I found none.
Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
21 Yea, they put poison into my food; and in my thirst they gave me vinegar to drink.
Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
22 Let their table before them become a snare; and when they are in peace, let it become a trap.
Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
23 Let their eyes be darkened, that they see not; and make their loins continually to totter.
Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
24 Pour out Thine indignation upon them, and let the fierceness of Thine anger overtake them.
Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
25 Let their encampment be desolate; let none dwell in their tents.
Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
26 For they persecute him whom Thou hast smitten; and they tell of the pain of those whom Thou hast wounded.
Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
27 Add iniquity unto their iniquity; and let them not come into Thy righteousness.
Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
28 Let them be blotted out of the book of the living, and not be written with the righteous.
Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
29 But I am afflicted and in pain; let Thy salvation, O God, set me up on high.
Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
30 I will praise the name of God with a song, and will magnify Him with thanksgiving.
Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
31 And it shall please the LORD better than a bullock that hath horns and hoofs.
Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
32 The humble shall see it, and be glad; ye that seek after God, let your heart revive.
De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
33 For the LORD hearkeneth unto the needy, and despiseth not His prisoners.
Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
34 Let heaven and earth praise Him, the seas, and every thing that moveth therein.
Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
35 For God will save Zion, and build the cities of Judah; and they shall abide there, and have it in possession.
Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
36 The seed also of His servants shall inherit it; and they that love His name shall dwell therein.
Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
