Psalms 42

1 BOOK II For the Leader; Maschil of the sons of Korah. As the hart panteth after the water brooks, so panteth my soul after Thee, O God.

För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

2 My soul thirsteth for God, for the living God: 'When shall I come and appear before God?'

Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

3 My tears have been my food day and night, while they say unto me all the day: 'Where is Thy God?'

Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"

4 These things I remember, and pour out my soul within me, how I passed on with the throng, and led them to the house of God, with the voice of joy and praise, a multitude keeping holyday.

Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

5 Why art thou cast down, O my soul? and why moanest thou within me? Hope thou in God; for I shall yet praise Him for the salvation of His countenance.

Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

6 O my God, my soul is cast down within me; therefore do I remember Thee from the land of Jordan, and the Hermons, from the hill Mizar.

Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

7 Deep calleth unto deep at the voice of Thy cataracts; all Thy waves and Thy billows are gone over me.

Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

8 By day the LORD will command His lovingkindness, and in the night His song shall be with me, even a prayer unto the God of my life.

Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

9 I will say unto God my Rock: 'Why hast Thou forgotten me? Why go I mourning under the oppression of the enemy?'

Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"

10 As with a crushing in my bones, mine adversaries taunt me; while they say unto me all the day: 'Where is Thy God?'

Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"

11 Why art thou cast down, O my soul? and why moanest thou within me? Hope thou in God; for I shall yet praise Him, the salvation of my countenance, and my God.

Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.