Psalms 42
1 BOOK II For the Leader; Maschil of the sons of Korah. As the hart panteth after the water brooks, so panteth my soul after Thee, O God.
En undervisning, Korah barnas, till att föresjunga. Såsom hjorten ropar efter friskt vatten, så ropar min själ, Gud, till dig.
2 My soul thirsteth for God, for the living God: 'When shall I come and appear before God?'
Min själ törster efter Gud, efter den lefvande Gud. När skall jag dertill komma, att jag måtte se Guds ansigte?
3 My tears have been my food day and night, while they say unto me all the day: 'Where is Thy God?'
Mine tårar äro min spis dag och natt, då man dagliga till mig säger: Hvar är nu din Gud?
4 These things I remember, and pour out my soul within me, how I passed on with the throng, and led them to the house of God, with the voice of joy and praise, a multitude keeping holyday.
När jag nu derpå tänker, så utgjuter jag mitt hjerta vid mig sjelfvan; ty jag ville gerna gå med hopenom, och med dem vandra till Guds hus; med glädje och tacksägelse ibland hopen som högtid hålla.
5 Why art thou cast down, O my soul? and why moanest thou within me? Hope thou in God; for I shall yet praise Him for the salvation of His countenance.
Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han hjelper mig med sitt ansigte.
6 O my God, my soul is cast down within me; therefore do I remember Thee from the land of Jordan, and the Hermons, from the hill Mizar.
Min Gud, bedröfvad är min själ i mig; derföre tänker jag på dig, i det land vid Jordan, och Hermonim, på de litsla bergena.
7 Deep calleth unto deep at the voice of Thy cataracts; all Thy waves and Thy billows are gone over me.
Dine floder fräsa fast, så att ett djup brusar här, och ett djup der; alle dine vattuvågor och böljor utöfver mig.
8 By day the LORD will command His lovingkindness, and in the night His song shall be with me, even a prayer unto the God of my life.
Om dagen hafver Herren utlofvat sina godhet, och om nattene sjunger jag honom, och beder till mins lifs Gud.
9 I will say unto God my Rock: 'Why hast Thou forgotten me? Why go I mourning under the oppression of the enemy?'
Jag säger till Gud, min klippa: Hvi hafver du förgätit mig? Hvi måste jag gå så sorgse, när min fiende mig tränger?
10 As with a crushing in my bones, mine adversaries taunt me; while they say unto me all the day: 'Where is Thy God?'
Det är såsom ett mord i mina ben, att mine fiender skämma mig; då de dagliga till mig säga: Hvar är nu din Gud?
11 Why art thou cast down, O my soul? and why moanest thou within me? Hope thou in God; for I shall yet praise Him, the salvation of my countenance, and my God.
Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansigtes hjelp och min Gud är.
