Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Upon the willows in the midst thereof we hanged up our harps.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there they that led us captive asked of us words of song, and our tormentors asked of us mirth: 'Sing us one of the songs of Zion.'

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 How shall we sing the LORD'S song in a foreign land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Let my tongue cleave to the roof of my mouth, if I remember thee not; if I set not Jerusalem above my chiefest joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, O LORD, against the children of Edom the day of Jerusalem; who said: 'Rase it, rase it, even to the foundation thereof.'

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 O daughter of Babylon, that art to be destroyed; happy shall he be, that repayeth thee as thou hast served us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the rock.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.