Job 6
1 Then Job answered and said:
Då tog Job till orda och sade:
2 Oh that my vexation were but weighed, and my calamity laid in the balances altogether!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 For now it would be heavier than the sand of the seas; therefore are my words broken.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof my spirit drinketh up; the terrors of God do set themselves in array against me.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Can that which hath no savour be eaten without salt? or is there any taste in the juice of mallows?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 My soul refuseth to touch them; they are as the sickness of my flesh.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Oh that I might have my request, and that God would grant me the thing that I long for!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Even that it would please God to crush me; that He would let loose His hand, and cut me off!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Then should I yet have comfort; yea, I would exult in pain, though He spare not; for I have not denied the words of the Holy One.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 What is my strength, that I should wait? and what is mine end, that I should be patient?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Is it that I have no help in me, and that sound wisdom is driven quite from me?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 To him that is ready to faint kindness is due from his friend, even to him that forsaketh the fear of the Almighty.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 My brethren have dealt deceitfully as a brook, as the channel of brooks that overflow,
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Which are black by reason of the ice, and wherein the snow hideth itself;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 What time they wax warm, they vanish, when it is hot, they are consumed out of their place.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 The paths of their way do wind, they go up into the waste, and are lost.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 The caravans of Tema looked, the companies of Sheba waited for them —
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 They were ashamed because they had hoped; they came thither, and were confounded.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 For now ye are become His; ye see a terror, and are afraid.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Did I say: 'Give unto me'? or: 'Offer a present for me of your substance'?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 or: 'Deliver me from the adversary's hand'? or: 'Redeem me from the hand of the oppressors'?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Teach me, and I will hold my peace; and cause me to understand wherein I have erred.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 How forcible are words of uprightness! But what doth your arguing argue?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Do ye hold words to be an argument, but the speeches of one that is desperate to be wind?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Yea, ye would cast lots upon the fatherless, and dig a pit for your friend.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Now therefore be pleased to look upon me; for surely I shall not lie to your face.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Return, I pray you, let there be no injustice; yea, return again, my cause is righteous.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Is there injustice on my tongue? Cannot my taste discern crafty devices?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
