Job 4
1 Then answered Eliphaz the Temanite, and said:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 If one venture a word unto thee, wilt thou be weary? But who can withhold himself from speaking?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now it is come upon thee, and thou art weary; it toucheth thee, and thou art affrighted.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Is not thy fear of God thy confidence, and thy hope the integrity of thy ways?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? Or where were the upright cut off?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 According as I have seen, they that plow iniquity, and sow mischief, reap the same.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 By the breath of God they perish, and by the blast of His anger are they consumed.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 The lion roareth, and the fierce lion howleth — yet the teeth of the young lions are broken.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 The old lion perisheth for lack of prey, and the whelps of the lioness are scattered abroad.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Now a word was secretly brought to me, and mine ear received a whisper thereof.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Fear came upon me, and trembling, and all my bones were made to shake.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Then a spirit passed before my face, that made the hair of my flesh to stand up.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 It stood still, but I could not discern the appearance thereof; a form was before mine eyes; I heard a still voice:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 'Shall mortal man be just before God? Shall a man be pure before his Maker?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Behold, He putteth no trust in His servants, and His angels He chargeth with folly;
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 How much more them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed before the moth!
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Betwixt morning and evening they are shattered; they perish for ever without any regarding it.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Is not their tent-cord plucked up within them? They die, and that without wisdom.'
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
