Job 4
1 Then answered Eliphaz the Temanite, and said:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 If one venture a word unto thee, wilt thou be weary? But who can withhold himself from speaking?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 But now it is come upon thee, and thou art weary; it toucheth thee, and thou art affrighted.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Is not thy fear of God thy confidence, and thy hope the integrity of thy ways?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? Or where were the upright cut off?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 According as I have seen, they that plow iniquity, and sow mischief, reap the same.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 By the breath of God they perish, and by the blast of His anger are they consumed.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 The lion roareth, and the fierce lion howleth — yet the teeth of the young lions are broken.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 The old lion perisheth for lack of prey, and the whelps of the lioness are scattered abroad.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Now a word was secretly brought to me, and mine ear received a whisper thereof.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Fear came upon me, and trembling, and all my bones were made to shake.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Then a spirit passed before my face, that made the hair of my flesh to stand up.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 It stood still, but I could not discern the appearance thereof; a form was before mine eyes; I heard a still voice:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 'Shall mortal man be just before God? Shall a man be pure before his Maker?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Behold, He putteth no trust in His servants, and His angels He chargeth with folly;
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 How much more them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed before the moth!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Betwixt morning and evening they are shattered; they perish for ever without any regarding it.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Is not their tent-cord plucked up within them? They die, and that without wisdom.'
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
