Job 39
1 Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? Or canst thou mark when the hinds do calve?
Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?
2 Canst thou number the months that they fulfil? Or knowest thou the time when they bring forth?
Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?
3 They bow themselves, they bring forth their young, they cast out their fruit.
De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.
4 Their young ones wax strong, they grow up in the open field; they go forth, and return not again.
Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.
5 Who hath sent out the wild ass free? Or who hath loosed the bands of the wild ass?
Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;
6 Whose house I have made the wilderness, and the salt land his dwelling-place.
Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?
7 He scorneth the tumult of the city, neither heareth he the shoutings of the driver.
Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.
8 The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.
Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.
9 Will the wild-ox be willing to serve thee? Or will he abide by thy crib?
Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?
10 Canst thou bind the wild-ox with his band in the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?
11 Wilt thou trust him, because his strength is great? Or wilt thou leave thy labour to him?
Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?
12 Wilt thou rely on him, that he will bring home thy seed, and gather the corn of thy threshing-floor?
Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?
13 The wing of the ostrich beateth joyously; but are her pinions and feathers the kindly stork's?
Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;
14 For she leaveth her eggs on the earth, and warmeth them in dust,
Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.
15 And forgetteth that the foot may crush them, or that the wild beast may trample them.
Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.
16 She is hardened against her young ones, as if they were not hers; though her labour be in vain, she is without fear;
Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;
17 Because God hath deprived her of wisdom, neither hath He imparted to her understanding.
Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.
18 When the time cometh, she raiseth her wings on high, and scorneth the horse and his rider.
På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.
19 Hast thou given the horse his strength? Hast thou clothed his neck with fierceness?
Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?
20 Hast thou made him to leap as a locust? The glory of his snorting is terrible.
Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.
21 He paweth in the valley, and rejoiceth in his strength; he goeth out to meet the clash of arms.
Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.
22 He mocketh at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from the sword.
Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;
23 The quiver rattleth upon him, the glittering spear and the javelin.
Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.
24 He swalloweth the ground with storm and rage; neither believeth he that it is the voice of the horn.
Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.
25 As oft as he heareth the horn he saith: 'Ha, ha!' and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.
När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.
26 Doth the hawk soar by thy wisdom, and stretch her wings toward the south?
Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?
27 Doth the vulture mount up at thy command, and make her nest on high?
Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?
28 She dwelleth and abideth on the rock, upon the crag of the rock, and the stronghold.
I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.
29 From thence she spieth out the prey; her eyes behold it afar off.
Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.
30 Her young ones also suck up blood; and where the slain are, there is she.
Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.
