Job 3
1 After this opened Job his mouth, and cursed his day.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 And Job spoke, and said:
Job tog till orda och sade:
3 Let the day perish wherein I was born, and the night wherein it was said: 'A man-child is brought forth.'
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 Let that day be darkness; let not God inquire after it from above, neither let the light shine upon it.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and the shadow of death claim it for their own; let a cloud dwell upon it; let all that maketh black the day terrify it.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 As for that night, let thick darkness seize upon it; let it not rejoice among the days of the year; let it not come into the number of the months.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Lo, let that night be desolate; let no joyful voice come therein.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Let them curse it that curse the day, who are ready to rouse up leviathan.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars of the twilight thereof be dark; let it look for light, but have none; neither let it behold the eyelids of the morning;
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Because it shut not up the doors of my mother's womb, nor hid trouble from mine eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Why died I not from the womb? Why did I not perish at birth?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Why did the knees receive me? And wherefore the breasts, that I should suck?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For now should I have lain still and been quiet; I should have slept; then had I been at rest —
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 With kings and counsellors of the earth, who built up waste places for themselves;
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Or with princes that had gold, who filled their houses with silver;
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Or as a hidden untimely birth I had not been; as infants that never saw light.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the wicked cease from troubling; and there the weary are at rest.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 There the prisoners are at ease together; they hear not the voice of the taskmaster.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 The small and great are there alike; and the servant is free from his master.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Wherewith is light given to him that is in misery, and life unto the bitter in soul —
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Who long for death, but it cometh not; and dig for it more than for hid treasures;
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Who rejoice unto exultation, and are glad, when they can find the grave? —
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 To a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For my sighing cometh instead of my food, and my roarings are poured out like water.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For the thing which I did fear is come upon me, and that which I was afraid of hath overtaken me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I was not at ease, neither was I quiet, neither had I rest; but trouble came.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
