< Job 19 >

1 Then Job answered and said:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 How long will ye vex my soul, and crush me with words?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 These ten times have ye reproached me; ye are not ashamed that ye deal harshly with me.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 And be it indeed that I have erred, mine error remaineth with myself.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 If indeed ye will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach;
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Know now that God hath subverted my cause, and hath compassed me with His net.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Behold, I cry out: 'Violence!' but I am not heard; I cry aloud, but there is no justice.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 He hath fenced up my way that I cannot pass, and hath set darkness in my paths.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 He hath stripped me of my glory, and taken the crown from my head.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 He hath broken me down on every side, and I am gone; and my hope hath He plucked up like a tree.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 He hath also kindled His wrath against me, and He counteth me unto Him as one of His adversaries.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 His troops come on together, and cast up their way against me, and encamp round about my tent.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 He hath put my brethren far from me, and mine acquaintance are wholly estranged from me.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 My kinsfolk have failed, and my familiar friends have forgotten me.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 They that dwell in my house, and my maids, count me for a stranger; I am become an alien in their sight.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 I call unto my servant, and he giveth me no answer, though I entreat him with my mouth.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 My breath is abhorred of my wife, and I am loathsome to the children of my tribe.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Even urchins despised me; if I arise, they speak against me.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 All my intimate friends abhor me; and they whom I loved are turned against me.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 My bone cleaveth to my skin and to my flesh, and I am escaped with the skin of my teeth.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends; for the hand of God hath touched me.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Oh that my words were now written! Oh that they were inscribed in a book!
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 That with an iron pen and lead they were graven in the rock for ever!
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 But as for me, I know that my Redeemer liveth, and that He will witness at the last upon the dust;
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 And when after my skin this is destroyed, then without my flesh shall I see God;
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Whom I, even I, shall see for myself, and mine eyes shall behold, and not another's. My reins are consumed within me.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 If ye say: 'How we will persecute him!' seeing that the root of the matter is found in me;
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Be ye afraid of the sword; for wrath bringeth the punishments of the sword, that ye may know there is a judgment.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

< Job 19 >