< Song of Solomon 2 >
1 I am the rose of the fielde, and the lilie of the valleys.
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2 Like a lilie amog the thornes, so is my loue among the daughters.
Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3 Like the apple tree among the trees of the forest, so is my welbeloued among the sonnes of men: vnder his shadow had I delite, and sate downe: and his fruite was sweete vnto my mouth.
Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4 Hee brought mee into the wine cellar, and loue was his banner ouer me.
Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5 Stay me with flagons, and comfort me with apples: for I am sicke of loue.
Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6 His left hande is vnder mine head, and his right hand doeth imbrace me.
Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7 I charge you, O daughters of Ierusalem, by the roes and by the hindes of the fielde, that ye stirre not vp, nor waken my loue, vntill she please.
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8 It is the voyce of my welbeloued: beholde, hee commeth leaping by the mountaines, and skipping by the hilles.
Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9 My welbeloued is like a roe, or a yong hart: loe, he standeth behinde our wall, looking forth of the windowes, shewing him selfe through the grates.
Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10 My welbeloued spake and said vnto me, Arise, my loue, my faire one, and come thy way.
Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11 For beholde, winter is past: the raine is changed, and is gone away.
Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12 The flowers appeare in the earth: the time of the singing of birdes is come, and the voyce of the turtle is heard in our land.
Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13 The figtree hath brought foorth her yong figges: and the vines with their small grapes haue cast a sauour: arise my loue, my faire one, and come away.
Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14 My doue, that art in the holes of ye rocke, in the secret places of the staires, shewe mee thy sight, let mee heare thy voyce: for thy voyce is sweete, and thy sight comely.
Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15 Take vs the foxes, the little foxes, which destroy the vines: for our vines haue small grapes.
Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16 My welbeloued is mine, and I am his: hee feedeth among the lilies,
Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17 Vntil the day breake, and the shadowes flee away: returne, my welbeloued, and be like a roe, or a yong hart vpon the mountaines of Bether.
Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.