Psalms 22
1 To him that excelleth upon Aiieleth Hasshahar. A Psalme of Dauid. My God, my God, why hast thou forsaken me, and art so farre from mine health, and from the wordes of my roaring?
En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
2 O my God, I crie by day, but thou hearest not, and by night, but haue no audience.
Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
3 But thou art holy, and doest inhabite the prayses of Israel.
Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
4 Our fathers trusted in thee: they trusted, and thou didest deliuer them.
Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
5 They called vpon thee, and were deliuered: they trusted in thee, and were not confounded.
Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
6 But I am a worme, and not a man: a shame of men, and the contempt of the people.
Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
7 All they that see me, haue me in derision: they make a mowe and nod the head, saying,
Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
8 He trusted in the Lord, let him deliuer him: let him saue him, seeing he loueth him.
Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
9 But thou didest draw me out of ye wombe: thou gauest me hope, euen at my mothers breasts.
Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
10 I was cast vpon thee, euen from ye wombe: thou art my God from my mothers belly.
På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
11 Be not farre from me, because trouble is neere: for there is none to helpe me.
Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
12 Many yong bulles haue compassed me: mightie bulles of Bashan haue closed me about.
Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
13 They gape vpon me with their mouthes, as a ramping and roaring lyon.
De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
14 I am like water powred out, and all my bones are out of ioynt: mine heart is like waxe: it is molten in the middes of my bowels.
Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
15 My strength is dryed vp like a potsheard, and my tongue cleaueth to my iawes, and thou hast brought me into the dust of death.
Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
16 For dogges haue compassed me, and the assemblie of the wicked haue inclosed me: they perced mine hands and my feete.
Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
17 I may tell all my bones: yet they beholde, and looke vpon me.
Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
18 They part my garments among them, and cast lottes vpon my vesture.
De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
19 But be thou not farre off, O Lord, my strength: hasten to helpe me.
Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
20 Deliuer my soule from the sword: my desolate soule from the power of the dogge.
Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
21 Saue me from the lyons mouth, and answere me in sauing me from the hornes of the vnicornes.
Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
22 I wil declare thy Name vnto my brethren: in the middes of the Congregation will I praise thee, saying,
Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
23 Prayse the Lord, ye that feare him: magnifie ye him, all the seede of Iaakob, and feare ye him, all the seede of Israel.
Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
24 For he hath not despised nor abhorred ye affliction of the poore: neither hath he hid his face from him, but when he called vnto him, he heard.
Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
25 My prayse shalbe of thee in the great Congregation: my vowes will I perfourme before them that feare him.
Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
26 The poore shall eate and be satisfied: they that seeke after the Lord, shall prayse him: your heart shall liue for euer.
De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
27 All the endes of the worlde shall remember themselues, and turne to the Lord: and all the kinreds of the nations shall worship before thee.
Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
28 For the kingdome is the Lords, and he ruleth among the nations.
Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
29 All they that be fat in the earth, shall eate and worship: all they that go downe into the dust, shall bowe before him, euen he that cannot quicken his owne soule.
Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
30 Their seede shall serue him: it shalbe counted vnto the Lord for a generation.
Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
31 They shall come, and shall declare his righteousnesse vnto a people that shall be borne, because he hath done it.
De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
