Job 4
1 Then Eliphaz the Temanite answered, and sayde,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 If we assay to commune with thee, wilt thou be grieued? but who can withholde himselfe from speaking?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Behold, thou hast taught many, and hast strengthened the wearie hands.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Thy wordes haue confirmed him that was falling, and thou hast strengthened the weake knees.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now it is come vpon thee, and thou art grieued: it toucheth thee, and thou art troubled.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Is not this thy feare, thy confidence, thy pacience, and the vprightnesse of thy wayes?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Remember, I pray thee: who euer perished, being an innocent? or where were the vpright destroyed?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 As I haue seene, they that plow iniquitie, and sowe wickednesse, reape the same.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 With the blast of God they perish, and with the breath of his nostrels are they cosumed.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 The roaring of the Lion, and the voyce of the Lionesse, and the teeth of the Lions whelpes are broken.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 The Lyon perisheth for lacke of pray, and the Lyons whelpes are scattered abroade.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 But a thing was brought to me secretly, and mine eare hath receiued a litle thereof.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 In the thoughtes of ye visions of the night, when sleepe falleth on men,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Feare came vpon me, and dread which made all my bones to tremble.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 And the wind passed before me, and made the heares of my flesh to stande vp.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Then stoode one, and I knewe not his face: an image was before mine eyes, and in silence heard I a voyce, saying,
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Shall man be more iust then God? or shall a man be more pure then his maker?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Beholde, he founde no stedfastnesse in his Seruants, and laid follie vpon his Angels.
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 Howe much more in them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, which shalbe destroyed before the moth?
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 They be destroyed from the morning vnto the euening: they perish for euer, without regarde.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Doeth not their dignitie goe away with them? do they not die, and that without wisdom?
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
