Job 29
1 So Iob proceeded and continued his parable, saying,
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Oh that I were as in times past, when God preserued me!
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 When his light shined vpon mine head: and when by his light I walked thorowe the darkenesse,
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 As I was in the dayes of my youth: when Gods prouidence was vpon my tabernacle:
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 When the almightie was yet with me, and my children round about me.
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 When I washed my pathes with butter, and when the rocke powred me out riuers of oyle:
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 When I went out to the gate, euen to the iudgement seat, and when I caused them to prepare my seate in the streete.
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 The yong men saw me, and hid themselues, and the aged arose, and stood vp.
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 The princes stayed talke, and layde their hand on their mouth.
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 The voyce of princes was hidde, and their tongue cleaued to the roofe of their mouth.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 And when the eare heard me, it blessed me: and when the eye sawe me, it gaue witnesse to me.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 For I deliuered the poore that cryed, and the fatherlesse, and him that had none to helpe him.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish, came vpon me, and I caused the widowes heart to reioyce.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I put on iustice, and it couered me: my iudgement was as a robe, and a crowne.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 I was the eyes to the blinde, and I was the feete to the lame.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 I was a father vnto the poore, and when I knewe not the cause, I sought it out diligently.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 I brake also the chawes of the vnrighteous man, and pluckt the praye out of his teeth.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Then I sayde, I shall die in my nest, and I shall multiplie my dayes as the sand.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 For my roote is spread out by the water, and the dewe shall lye vpon my branche.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 My glory shall renue towarde me, and my bowe shall be restored in mine hand.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Vnto me men gaue eare, and wayted, and helde their tongue at my counsell.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 After my wordes they replied not, and my talke dropped vpon them.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 And they wayted for me, as for the raine, and they opened their mouth as for the latter rayne.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 If I laughed on them, they beleeued it not: neither did they cause the light of my countenance to fall.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 I appoynted out their way, and did sit as chiefe, and dwelt as a King in the army, and like him that comforteth the mourners.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
