Job 29
1 So Iob proceeded and continued his parable, saying,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Oh that I were as in times past, when God preserued me!
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 When his light shined vpon mine head: and when by his light I walked thorowe the darkenesse,
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 As I was in the dayes of my youth: when Gods prouidence was vpon my tabernacle:
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When the almightie was yet with me, and my children round about me.
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 When I washed my pathes with butter, and when the rocke powred me out riuers of oyle:
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went out to the gate, euen to the iudgement seat, and when I caused them to prepare my seate in the streete.
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The yong men saw me, and hid themselues, and the aged arose, and stood vp.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes stayed talke, and layde their hand on their mouth.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voyce of princes was hidde, and their tongue cleaued to the roofe of their mouth.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 And when the eare heard me, it blessed me: and when the eye sawe me, it gaue witnesse to me.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 For I deliuered the poore that cryed, and the fatherlesse, and him that had none to helpe him.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish, came vpon me, and I caused the widowes heart to reioyce.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I put on iustice, and it couered me: my iudgement was as a robe, and a crowne.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was the eyes to the blinde, and I was the feete to the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father vnto the poore, and when I knewe not the cause, I sought it out diligently.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 I brake also the chawes of the vnrighteous man, and pluckt the praye out of his teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Then I sayde, I shall die in my nest, and I shall multiplie my dayes as the sand.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 For my roote is spread out by the water, and the dewe shall lye vpon my branche.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory shall renue towarde me, and my bowe shall be restored in mine hand.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Vnto me men gaue eare, and wayted, and helde their tongue at my counsell.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my wordes they replied not, and my talke dropped vpon them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 And they wayted for me, as for the raine, and they opened their mouth as for the latter rayne.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 If I laughed on them, they beleeued it not: neither did they cause the light of my countenance to fall.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I appoynted out their way, and did sit as chiefe, and dwelt as a King in the army, and like him that comforteth the mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
