Job 14
1 Man that is borne of woman, is of short continuance, and full of trouble.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 He shooteth foorth as a flowre, and is cut downe: he vanisheth also as a shadowe, and continueth not.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 And yet thou openest thine eyes vpon such one, and causest me to enter into iudgement with thee.
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Who can bring a cleane thing out of filthinesse? there is not one.
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Are not his dayes determined? the nober of his moneths are with thee: thou hast appointed his boundes, which he can not passe.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Turne from him that he may cease vntill his desired day, as an hyreling.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 For there is hope of a tree, if it bee cut downe, that it will yet sproute, and the branches thereof will not cease.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Though the roote of it waxe olde in the earth, and the stocke thereof be dead in ye ground,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Yet by the sent of water it will bud, and bring foorth boughes like a plant.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 But man is sicke, and dyeth, and man perisheth, and where is he?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 As the waters passe from the sea, and as the flood decayeth and dryeth vp,
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 So man sleepeth and riseth not: for hee shall not wake againe, nor be raised from his sleepe till the heauen be no more.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Oh that thou wouldest hide me in the graue, and keepe me secret, vntill thy wrath were past, and wouldest giue me terme, and remember me. (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 If a man die, shall he liue againe? All the dayes of mine appointed time will I waite, till my changing shall come.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Thou shalt call me, and I shall answere thee: thou louest the worke of thine own hands.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 But nowe thou nombrest my steppes, and doest not delay my sinnes.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Mine iniquitie is sealed vp, as in a bagge, and thou addest vnto my wickednesse.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 And surely as the mountaine that falleth, commeth to nought, and the rocke that is remooued from his place:
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 As the water breaketh the stones, when thou ouerflowest the things which growe in the dust of ye earth: so thou destroyest ye hope of man.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Thou preuailest alway against him, so that he passeth away: he changeth his face when thou castest him away.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 And he knoweth not if his sonnes shall be honourable, neither shall he vnderstand concerning them, whether they shalbe of lowe degree,
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 But while his flesh is vpon him, he shall be sorowfull, and while his soule is in him, it shall mourne.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
