Job 14
1 Man that is borne of woman, is of short continuance, and full of trouble.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 He shooteth foorth as a flowre, and is cut downe: he vanisheth also as a shadowe, and continueth not.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 And yet thou openest thine eyes vpon such one, and causest me to enter into iudgement with thee.
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Who can bring a cleane thing out of filthinesse? there is not one.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Are not his dayes determined? the nober of his moneths are with thee: thou hast appointed his boundes, which he can not passe.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Turne from him that he may cease vntill his desired day, as an hyreling.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 For there is hope of a tree, if it bee cut downe, that it will yet sproute, and the branches thereof will not cease.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Though the roote of it waxe olde in the earth, and the stocke thereof be dead in ye ground,
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 Yet by the sent of water it will bud, and bring foorth boughes like a plant.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 But man is sicke, and dyeth, and man perisheth, and where is he?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 As the waters passe from the sea, and as the flood decayeth and dryeth vp,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 So man sleepeth and riseth not: for hee shall not wake againe, nor be raised from his sleepe till the heauen be no more.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Oh that thou wouldest hide me in the graue, and keepe me secret, vntill thy wrath were past, and wouldest giue me terme, and remember me. (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 If a man die, shall he liue againe? All the dayes of mine appointed time will I waite, till my changing shall come.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Thou shalt call me, and I shall answere thee: thou louest the worke of thine own hands.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 But nowe thou nombrest my steppes, and doest not delay my sinnes.
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Mine iniquitie is sealed vp, as in a bagge, and thou addest vnto my wickednesse.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 And surely as the mountaine that falleth, commeth to nought, and the rocke that is remooued from his place:
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 As the water breaketh the stones, when thou ouerflowest the things which growe in the dust of ye earth: so thou destroyest ye hope of man.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Thou preuailest alway against him, so that he passeth away: he changeth his face when thou castest him away.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 And he knoweth not if his sonnes shall be honourable, neither shall he vnderstand concerning them, whether they shalbe of lowe degree,
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 But while his flesh is vpon him, he shall be sorowfull, and while his soule is in him, it shall mourne.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
