Psalms 142

1 A maskil of David, when he was in the cave. A prayer. I call out to the Lord for help; pleading with the Lord for mercy.

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2 I pour out my complaints before him; I tell him what's troubling me.

Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

3 When I'm totally discouraged, you know the direction I should take. But whichever way I go, people set traps for me.

Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

4 I look to my right for someone to support me—but no one pays me any attention. There's no safe place for me—no one cares about me at all.

När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

5 I cry out to you, Lord, for help, saying, “You are the one who keeps me safe; you are all I need in life.

Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

6 Please listen to my sad cry, for I'm feeling very low. Please save me from those who are after me, for they're too strong for me.

Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

7 Release me from my prison so I can praise you for the person you are! Those who live right will gather round me because you have treated me so well.”

Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.