Psalms 137

1 When we sat down by the rivers of Babylon we wept as we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 We hung up our harps on the willow trees.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For those who had taken us captive asked us for a song—our tormentors wanted us to sing a happy song from Jerusalem.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 But how could we sing a song dedicated to the Lord in a pagan land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget Jerusalem, may my right hand forget how to play;

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 May my tongue stick to the roof of my mouth if I don't remember you—if I don't consider Jerusalem my greatest joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Lord, please remember what the people of Edom did on the day Jerusalem fell, the ones who said “Tear it down! Destroy it down to its foundations!”

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 Daughter of Babylon, you will be destroyed! Happy is the one who pays you back, who does to you what you did to us!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Happy is the one who grabs your children and smashes them against the rocks!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.