Psalms 137

1 When we sat down by the rivers of Babylon we wept as we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 We hung up our harps on the willow trees.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For those who had taken us captive asked us for a song—our tormentors wanted us to sing a happy song from Jerusalem.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 But how could we sing a song dedicated to the Lord in a pagan land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget Jerusalem, may my right hand forget how to play;

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 May my tongue stick to the roof of my mouth if I don't remember you—if I don't consider Jerusalem my greatest joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Lord, please remember what the people of Edom did on the day Jerusalem fell, the ones who said “Tear it down! Destroy it down to its foundations!”

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Daughter of Babylon, you will be destroyed! Happy is the one who pays you back, who does to you what you did to us!

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Happy is the one who grabs your children and smashes them against the rocks!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.