Nehemiah 6
1 When Sanballat, Tobiah, Geshem the Arab, and our other enemies heard that I had rebuilt the wall and there were no gaps left—though at that time I still had not put the doors into the gates—
Då Saneballat, Tobia och Gesem den Araben, och andre våre fiender förnummo, att jag murarna byggt hade, och intet gap var mer deruppå; ändock jag ändå på den tiden icke upphängt hade dörrarna i portomen,
2 they sent a message to me, saying, “Come on, let's meet in one of the villages on the plain of Ono.” But they intended to kill me.
Sände Saneballat och Gesem till mig, och läto säga mig: Kom, och låt oss komma tillsammans på bygdene, på slättene vid den staden Ono. Och de aktade göra mig ondt.
3 So I sent messengers to tell them, “I'm busy with important work and I can't come down. Why should I stop what I'm doing and leave it to come and see you?”
Men jag sände båd till dem, och lät säga dem; Jag hafver ett stort verk till att uträtta, jag kan icke komma neder; det måtte försummadt blifva, om jag tager handena af, och far neder till eder.
4 They sent me the same message four times, and every time my reply was the same.
De sände väl fyra gånger till mig vid samma sinnet; och jag svarade dem allt vid samma sätt.
5 Sanballat sent me the same message the fifth time by his servant, who brought in his hand an open letter.
Då sände Saneballat femte gången sin tjenare till mig, med ett öppet bref i hans hand.
6 The letter read: “People around are saying, and Geshem confirms it, that you and the Jews are planning a rebellion, and that's why you're building the wall. You also plan to become their king, so they say,
Derutinnan var skrifvet: Det är kommet för Hedningarna, och Gesem hafver det sagt, att du och Judarna viljen affalla; derföre uppbygger du murarna, och du vill vara deras Konung i denna sakene.
7 and you have even arranged for prophets in Jerusalem to announce for you, ‘There is a king in Judah.’ The king will soon get to hear about this. So come, and let's talk this over.”
Och du hafver beställt dig Propheter, som om dig skola utropa i Jerusalem, och säga: Han är Juda Konung. Sådant kommer för Konungen. Så kom nu, låt oss rådslå med hvarannan.
8 I replied, telling him, “Nothing's happening like you're saying! In fact you're just making it all up!”
Men jag sände till honom, och lät säga honom: Detta är icke skedt, som du säger, du hafver diktat det af ditt hjerta.
9 They were all just trying to scare us, telling themselves, “They won't have the strength to work so it won't ever get finished.” But I prayed, now make me strong!
Ty de ville alle rädda oss, och mente: De varda aflåtande af arbetet, och varda stille. Men jag förstärkte mina hand desto mer.
10 Later on, I went to Shemaiah's house (he was the son of Delaiah, son of Mehetabel) who had shut himself in his house. He said: “Come and meet me at the house of God inside the Temple. Then we can bolt the Temple doors shut because they are coming to kill you! They're coming to kill you tonight!”
Och jag kom uti Semaja hus, Delaja sons, Mehetabeels sons, och han hade innelyckt sig; och sade: Låt oss komma tillhopa i Guds hus, midt i templet, och sluta dörrarna till af templet; förty de varda kommande till att dräpa dig, och komma om nattena, att de skola slå dig ihjäl.
11 I replied, “Should someone like me run away? Should someone like me go and hide in the Temple so I can survive? I'm not going!”
Men jag sade: Skulle en sådana man fly? Skulle en sådana man, som jag är, gå uti templet, på det han skall blifva lefvandes? Jag vill icke gå derin.
12 I thought about it and saw that God hadn't sent him, but that he had spoken this prophecy against me because Tobiah and Sanballat had hired him.
Ty jag förmärkte, att Gud hade intet sändt honom. Han spådde väl sådant om mig; men Tobia och Saneballat hade gifvit honom penningar.
13 They'd hired him thinking I'd be scared into doing something wrong. Then they'd be able to point the finger and ruin my reputation.
Derföre tog han penningar, på det jag skulle taga en fruktan till mig, och göra så, och synda; och de skulle hafva ett ondt rop uppå mig, dermed de måtte förlasta mig.
14 My God, remember Tobiah and Sanballat for doing this, and Noadiah the prophetess and the other prophets too who tried to frighten me.
Tänk, min Gud, på Tobia och Saneballat, efter dessa deras gerningar, och på Propheten Noadja, och de andra Propheterna, som mig afskräcka ville.
15 The wall was finished on the twenty-fifth day of the month Elul. It took fifty-two days.
Och muren vardt redo på femte och tjugonde dagen af den månaden Elul, i två och femtio dagar.
16 When all our enemies found out they were frightened; all the nations around were very discouraged, for they recognized that this had been done by our God.
Och då alle våre fiender det hörde, fruktade sig alle Hedningar, som omkring oss voro, och deras mod förföll dem; förty de märkte, att detta verk var af Gudi.
17 At that time the nobles of Judah were exchanging many letters with Tobiah,
Voro ock på den tiden månge af Juda öfverstar, hvilkas bref gingo till Tobia; och ifrå Tobia till dem.
18 because many people in Judah had sworn an oath of loyalty to him as he was a son-in-law of Shecaniah, son of Arah, and his son Jehohanan was married to the daughter of Meshullam, son of Berechiah.
Ty de voro månge i Juda, som honom besvorne voro; förty han var Sechania svåger, Arahs sons; och hans son Johanan hade Mesullams dotter, Berechia sons.
19 They kept on telling me all the good things Tobiah was doing, and they reported to him what I said. Tobiah also sent letters to try and scare me.
Och de talade godt om honom för mig, och förde mitt tal ut för honom. Så sände nu Tobia bref till att afskräcka mig.
