Job 7
1 “Isn't life for human beings like serving a sentence of hard labor? Don't their days pass like those of a hired laborer?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Like some slave longing for a bit of shade, like a hired hand anxiously waiting for pay day,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 I've been given months of emptiness and nights of misery.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 When I go to bed I ask, ‘When shall I get up?’ But the night goes on and on, and I toss and turn until dawn.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 My body is covered with maggots and caked in dirt; my skin is cracked, with oozing sores.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 My days pass quicker than a weaver's shuttle and they come to an end without hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Remember that my life is just a breath; I will not see happiness again.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Those watching me won't see me anymore; your eyes will be looking for me, but I will be gone.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 When a cloud disappears, it's gone, just as anyone who goes down to Sheol does not come back up. (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 They will never return home, and the people they knew will forget them.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 So, no, I won't hold my tongue—I will speak in the agony of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Am I the sea or a sea monster that you have to guard me?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 If I tell myself, ‘I'll feel better if I lie down in my bed,’ or ‘it will help me to lie down on my couch,’
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 then you scare me so much with dreams and terrify me with visions
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 that I would rather be strangled—I would rather die than become just a bag of bones.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 I hate my life! I know I won't live long. Leave me alone because my life is just a breath.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Why are human beings so important to you; why are you so concerned about them
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 that you inspect them every morning and test them every moment? Won't you ever stop staring at me?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Won't you ever leave me alone long enough to catch my breath?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 What have I done wrong? What have I done to you, Watcher of Humanity? Why have you made me your target, so that I'm a burden even to myself?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 If so why don't you pardon my sins, and take away my guilt? Right now I'm going to lie down in the dust, and though you will look for me, I will be gone.”
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
