Job 4
1 Then Eliphaz the Temanite answered Job.
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 “Could I say a word? I don't want to upset you but who could keep quiet and not respond?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 You've certainly encouraged many people and supported those who are weak.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Your advice has helped those who are stumbling not to fall, and you have strengthened those whose knees are weak.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now you're the one suffering and you're upset.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Wasn't it your reverence for God that gave you confidence and your integrity that gave you hope?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Think about it: since when did the innocent die? Since when were good people destroyed?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 From what I've seen it's those who plant evil and sow trouble who reap the same!
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 A breath from God destroys them; a blast of his anger wipes them out.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Lions may roar and growl, but their teeth still break.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Even a lion dies from lack of food, and the lioness' cubs are scattered.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 A word quietly crept up on me; a whisper reached my ear.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Troubling thoughts came to me in nightmares when you fall into a deep sleep.
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 I became terrified and trembled; all my bones were shaking.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Then a breath brushed my face and gave me goose-pimples.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Something stopped, but I couldn't see its face. My eyes could only make out a shape. It was totally quiet, and then I heard a voice:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 ‘Can anyone be right before God? Can anyone be pure before their Maker?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 If he doesn't even trust his servants, and he says his angels make mistakes,
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 how much more does this apply to those who live in these houses made of clay, whose foundations are based on dust, who fall apart like clothing to a moth?
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Alive in the morning, they are dead by evening. They die, unnoticed.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 They are like tent ropes that are pulled up, and they collapse in death. They die without wisdom.’
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
