Job 31

1 I vowed to myself never to look with desire at young women.

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 What should people expect to receive from God? What reward should the Almighty on high give them?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 Isn't it disaster for the wicked and destruction for those who do wrong?

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 Doesn't God see everything I do—even count every step I take?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 Have I lived a deceitful life? Have I been eager to tell lies?

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 No! Let God weigh me on the scales of his justice and let him discover my integrity.

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 If I have wandered from God's way, if I have let what I see become my desires, if there's any stain of sin on my hands,

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 then let someone else eat what I have sown, and all that I have grown be uprooted.

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 If a woman has seduced me, or if I have looked for an opportunity to sleep with my neighbor's wife,

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 then let my wife serve another, let other men sleep with her.

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 For that would be wicked, a sin deserving punishment,

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 for this sin is like a fire that leads to destruction, destroying everything I have.

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 If I had refused to listen to my menservants or maidservants when they brought their complaints to me,

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 what would I do when God came to judge me? How would I reply if he investigated me?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 Didn't the same God make all of us?

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 Have I refused to give the poor what they needed, or caused widows to despair?

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 Have I even eaten just a piece of bread by myself? Haven't I always shared my food with orphans?

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 From when I was young I was a father to orphans and took care of widows.

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 If ever I saw someone needing clothes, the poor without anything to wear,

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 they always thanked me for the wool clothing that kept them warm.

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 If I raised my hand to hit an orphan, confident that if it came to court the judges would be on my side,

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 then let my shoulder be pulled from its joint, my arm wrenched out of its socket.

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 Since I'm terrified of what punishment God may have in store for me, and because of his majesty, I could never do this.

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 Have I put my trust in gold, calling fine gold, ‘My security’?

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 Have I delighted in being rich, happy at all my wealth I had gained?

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 Have I looked at the sun shining so brilliantly or the moon moving in majesty across the sky

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 and been tempted to secretly worship them by kissing my hand to them in devotion?

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 This too would be a sin deserving punishment for it would mean I had denied God above.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 Have I ever been happy when disaster destroyed those who hated me, or celebrated when evil took them down?

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 I have never allowed my mouth to sin by putting a curse on someone's life.

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 Haven't my family asked, ‘Is there anyone who has not eaten as much as they wanted of his food?’

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 I have never let strangers sleep in the street; I have opened my doors to travelers.

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 Have I concealed my sins from others, hiding my wrongdoing deep inside me?

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 Was I afraid of what everybody else would think, scared of the contempt families would show me, so that I kept quiet and didn't go outside?

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 Why won't anyone listen to what I'm saying! I'm signing my name to endorse everything I've said. Let the Almighty answer me. Let my accuser write down what he is charging me with.

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 I would hold them up high; I would wear them on my head like a crown.

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 I would explain to him everything I'd done; I would hold my head high before him.

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 If my land has cried out against me; if her furrows have wept over me;

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 if I have taken its crops without payment or if I have caused harm to the farmers;

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 then let thorns grow instead of wheat, and weeds instead of barley.” The words of Job are ended.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.