Job 30
1 But now people much younger than me laugh at me; people whose fathers I would not put to work with my sheepdogs.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 They are too weak to be any use to me; they're all worn-out.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Thin through hunger and want, they try to eat the dry ground in the dark, desolate wilderness.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 There they pick desert herbs and the leaves of bushes, and eat the roots of broom trees.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They were driven out of the community.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 People shouted after them as if they were thieves. They have to live in dangerous ravines, in caves and among the rocks.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They shout out like animals among the bushes; they huddle together in the weeds for shelter.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 They are foolish, nameless people that have been driven from the land.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Yet now they mock me in their songs; I have become a joke to them!
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They despise and shun me; they don't hesitate to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 God has made my bowstring loose and humbled me.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 The rabble rise up against me, they send me running; like a city under siege they devise ways to destroy me.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They cut off my way of escape; they bring about my downfall and do this without anyone's help.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They come in through a wide breach; they rush in as the wall comes tumbling down.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Terrors overcome me; my honor is blown away by the wind; my salvation vanishes like a cloud.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 And now my life is ebbing away; every day despair grips me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 At night my bones are in agony; the pain gnaws at me and never stops.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 God grabs me roughly by my clothes; he pulls me by the collar of my shirt.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 He has thrown me in the mud; he has humbled me like dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 God, I cry to you but you don't answer; I stand before you, but you don't even notice me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 You have turned cruel to me; you use your power to make me suffer.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 You pick me up and blow me along in the wind; tossing me about in the whirlwind.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 I know you're taking me to my death, to the place where all the living go.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Who would want to kick a man when he is down, when they cry for help in their time of trouble?
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Didn't I weep for those having hard times? Didn't I grieve at what the poor suffered?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 But when I looked for good, only evil came, and when I waited for the light, all that came was darkness.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Inside I am in turmoil, it never stops; I face days of despair.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I am so depressed; seeing the sun doesn't help. I stand up in the assembly and cry for help.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I am like a brother to the jackals, a companion to owls.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin turns black on me; and my bones burn within me.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 My lyre only plays sad songs, and my pipe is the voice of those who weep.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
