Job 30
1 But now people much younger than me laugh at me; people whose fathers I would not put to work with my sheepdogs.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 They are too weak to be any use to me; they're all worn-out.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 Thin through hunger and want, they try to eat the dry ground in the dark, desolate wilderness.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 There they pick desert herbs and the leaves of bushes, and eat the roots of broom trees.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They were driven out of the community.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 People shouted after them as if they were thieves. They have to live in dangerous ravines, in caves and among the rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 They shout out like animals among the bushes; they huddle together in the weeds for shelter.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 They are foolish, nameless people that have been driven from the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Yet now they mock me in their songs; I have become a joke to them!
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They despise and shun me; they don't hesitate to spit in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 God has made my bowstring loose and humbled me.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 The rabble rise up against me, they send me running; like a city under siege they devise ways to destroy me.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They cut off my way of escape; they bring about my downfall and do this without anyone's help.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 They come in through a wide breach; they rush in as the wall comes tumbling down.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors overcome me; my honor is blown away by the wind; my salvation vanishes like a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 And now my life is ebbing away; every day despair grips me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 At night my bones are in agony; the pain gnaws at me and never stops.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 God grabs me roughly by my clothes; he pulls me by the collar of my shirt.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He has thrown me in the mud; he has humbled me like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 God, I cry to you but you don't answer; I stand before you, but you don't even notice me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You have turned cruel to me; you use your power to make me suffer.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You pick me up and blow me along in the wind; tossing me about in the whirlwind.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 I know you're taking me to my death, to the place where all the living go.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Who would want to kick a man when he is down, when they cry for help in their time of trouble?
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Didn't I weep for those having hard times? Didn't I grieve at what the poor suffered?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 But when I looked for good, only evil came, and when I waited for the light, all that came was darkness.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 Inside I am in turmoil, it never stops; I face days of despair.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I am so depressed; seeing the sun doesn't help. I stand up in the assembly and cry for help.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I am like a brother to the jackals, a companion to owls.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin turns black on me; and my bones burn within me.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 My lyre only plays sad songs, and my pipe is the voice of those who weep.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
