Job 29
1 Job went on speaking.
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 “I wish I was back in the old days when God looked after me!
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 His light shone above me and lit my way through the darkness.
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 When I was young and strong, God was my friend and spoke to me in my home.
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 The Almighty was still with me and I was surrounded with my children.
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 My herds produced much milk, and oil flowed freely from my olive presses.
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 I went out to the city gate and took my seat in the public square.
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me and moved out of the way; the elders would stand up for me.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The leaders remained silent and covered their mouths with their hands.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voices of the officials were hushed; they held their tongues in my presence.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Everyone who listened to me praised me; whoever saw me commended me,
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 because I gave to the poor who called out to me and the orphans who had no one to help them.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Those who were about to die blessed me; I made the widow sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Being true and acting right were what I wore for clothing.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was like eyes for the blind and feet for the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was like a father to the poor, and I defended the rights of strangers.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 I broke the jaw of the wicked and made them drop their prey from their teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 I thought I would die at home, after many years.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Like a tree my roots spread out to the water; the dew rests on my branches overnight.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Fresh honors were always being given to me; my strength was renewed like an unfailing bow.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 People listened carefully to what I had to say; they kept quiet as they listened to my advice.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Once I had spoken they had nothing else to say; what I said was enough.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 They waited for me like people waiting for rain; their mouths wide open for the spring rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 When I smiled at them they could hardly believe it; my approval meant all the world to them.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I decided the way forward as their leader, living like a king among his soldiers, and when they were sad I comforted them.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
