Job 19
1 Job replied,
Job svarade, och sade:
2 “How long will you go on tormenting me? How long will you go on crushing me with words?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Ten times already you have humiliated me. Aren't you ashamed for treating me so badly?
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Even if I did sin, that's my problem, and has nothing to do with you.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 You think you're so much better than me, and you use my degradation against me.
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 But you should realize that it's God who has wronged me, he has trapped me in his net.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Even though I cry for help, I get no answer; even though I shout my objections, I get no justice.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 God has walled me in so I can't escape; he has plunged my path into darkness.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He has stripped my honor from me; he has taken away my reputation.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He tears me down from all sides until I am finished; he has destroyed my hope like a tree that is uprooted.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 His anger burns against me; he treats me as one of his enemies.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 God's troops assemble to attack me. They build ramparts against me. They encircle and besiege my home.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 He has driven my brothers far away from me; all my former friends are estranged from me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My relatives have abandoned me; my close friends have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 My house guests and my maidservants treat me as a stranger—to them I have become a foreigner.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I call my servant, but he doesn't reply. I have to beg him!
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 I am repulsive to my wife, and I am loathsome to my own brothers.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Even young children despise me; when I stand up they ridicule me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 All my closest friends despise me, and those I loved have turned on me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 I've been reduced to skin and bones and I survive by the skin of my teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Have pity on me, my friends, have pity on me, because God has struck me down!
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why are you persecuting me like God does? Aren't you satisfied with getting your pound of flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 I wish my words could be written down, recorded in a book,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 or engraved with an iron pen and molten lead in the rock forever.
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 I know my Redeemer is alive, and that he shall finally take the stand for me on the earth.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Even though my skin is destroyed, in my body I shall see God.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 I myself will see him—with my own eyes, and not those of someone else! The thought overcomes me!
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 You say to yourselves, ‘How can we make him suffer so he can see he is the source of his problems?’
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 You yourselves should fear being punished by God, for you know anger brings God's punishment that accompanies judgment.”
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
