Job 10
1 I hate my life! Let me speak freely about my complaints—I can't keep my bitterness to myself.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 I will tell God, “Don't just condemn me—tell me what you have against me.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Do you enjoy accusing me? Why do you reject me, someone you made with your own hands, and yet smile on the scheming of the wicked?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Do you have human eyes? Do you see like human beings do?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 Is your life as short as mortal beings? Are your years as brief as those of humanity,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 that you have to examine my wrongs and investigate my sins?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Even though you know I'm not guilty, no one can save me from you.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 You made me and shaped me with your own hands, and yet you destroy me.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Remember that you shaped me like a piece of clay—are you now going to turn me back into dust?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 You poured me out like milk, you curdled me like cheese.
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 You clothed me with skin and flesh; you wove my body together with bones and muscles.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 You granted me life and showed me your kindness; you have taken great care of me.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 But you kept these things hidden in your heart. I know your purpose was
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 to watch me, and if I sinned, then you would not forgive my wrongs.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 If I'm guilty I'm in trouble, if I'm innocent I can't hold my head high because I'm totally disgraced as I look at my sufferings.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 If I do hold my head high you hunt me down like a lion, showing how powerful you are in hurting me.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 You repeat your arguments against me, you pour out more and more of your anger against me, you send fresh armies against me.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 So why did you allow me to be born? I wish that I had died, and nobody had ever seen me!
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 It would have been better if I had never existed, taken straight from the womb to the grave.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 I only have a few days left, so why don't you leave me alone so I can have a little peace
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 before I go to where I shall never return from, the land of darkness and the shadow of death—
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 the land of total darkness where death's shadow lies, a place of chaos where light itself is darkness.”
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
