Exodus 14
1 The Lord told Moses,
Och Herren talade med Mose, och sade:
2 “Tell the Israelites to turn back and set up camp near Pi-hahiroth, between Migdol and the sea. You are to camp beside the sea, opposite Baal-zephon.
Tala med Israels barn, och säg att de vända om, och slå deras lägre tvärtemot den dalen Hyroth, emellan Migdol och hafvet, emot BaalZephon, och der tvärt öfver slå lägret vid hafvet.
3 Pharaoh will conclude about the Israelites: ‘They're wandering about the country in confusion—the desert has blocked them from leaving.’
Förty Pharao varder sägandes om Israels barn: De fara ville i landena; öknen hafver beslutit dem.
4 I will give Pharaoh a stubborn attitude so that he will chase after them to get them back. But I will gain respect through what happens to Pharaoh and all his army, and the Egyptians will know that I am the Lord.” So the Israelites did as they were instructed.
Och jag vill förstocka hans hjerta, att han skall jaga efter dem, och vill vinna pris på Pharao och alla hans magt; och de Egyptier skola förnimma, att jag är Herren. Och de gjorde så.
5 When the king of Egypt found out that the Israelites had left in a hurry, Pharaoh and his officials changed their minds about what had happened and said, “What have we done? We have let all these Israelite slaves go!”
Och då det vardt sagdt för Konungenom i Egypten, att folket flydde, vardt hans och hans tjenares hjerta förvandladt emot folket, och sade: Hvi hafvom vi så gjort, att vi hafvom släppt Israel, att de icke skola tjena oss?
6 So Pharaoh had his chariot made ready and set out with his army.
Och han gjorde redo sin vagn, och tog sitt folk med sig;
7 He took 600 of his best chariots along with all the other chariots of Egypt, each with their officer-in-charge.
Och tog sexhundrade utvalda vagnar, och hvad der eljest var för vagnar i Egypten, och höfvitsmän öfver allan sin här.
8 The Lord gave Pharaoh, king of Egypt, a stubborn attitude so he chased after the Israelites, who were leaving with their fists raised in triumph.
Ty Herren förstockade Pharaos hjerta, Konungens i Egypten, att han jagade efter Israels barn, hvilke dock voro genom höga hand utgångne.
9 The Egyptians set out in pursuit—all Pharaoh's horses and chariots, horsemen and soldiers. They caught up with the Israelites while they were camped beside the sea near Pi-hahiroth, opposite Baal-zephon.
Och de Egyptier jagade efter dem, och hinde dem der de sig lägrat hade vid hafvet, med hästar och vagnar och resenärer, och med all Pharaos här, uti den dalenom Hyroth, tvärt emot BaalZephon.
10 The Israelites looked back and saw Pharaoh and the Egyptian army approaching. They were absolutely terrified and cried out to the Lord for help.
Och då Pharao nalkades dem, hofvo Israels barn sin ögon upp, och si, de Egyptier kommo efter dem; och de fruktade sig storliga, och ropade till Herran;
11 They complained to Moses, “Were there no graves in Egypt that you had to bring us out here in the desert to die? What have you done to us by making us leave Egypt?
Och sade till Mose: Voro icke grafvar i Egypten, att du måste bortföra oss, att vi skulle dö i öknene? Hvi hafver du så gjort oss, att du hafver fört oss utur Egypten?
12 Didn't we tell you back in Egypt, ‘Leave us alone so that we can go on being slaves to the Egyptians’? It would have been better for us to be Egyptian slaves than to die here in the desert!”
Är icke nu detta det, som vi sade dig i Egypten: Låt blifva oss, att vi må tjena de Egyptier? Ty det vore oss ju bättre tjena de Egyptier, än dö i öknene.
13 But Moses said to the people, “Do not be afraid. Stand where you are and you will see how the Lord will save you today. The Egyptians you see right now, you will never see again!
Mose sade till folket: Frukter eder intet, står och ser till, hvilken en salighet Herren varder görandes i dag med eder; ty dessa Egyptier, som I sen i dag, dem skolen I aldrig mera se i evig tid.
14 The Lord is going to fight for you—you don't need to do anything.”
Herren varder stridandes för eder, och I skolen stå stilla dertill.
15 The Lord told Moses, “Why are you crying out to me for help? Tell the Israelites to move forward.
Herren sade till Mose: Hvad ropar du till mig? Säg Israels barnom, att de draga fram.
16 You are to pick up your walking stick and hold it out in your hand over the sea. Divide it so the Israelites can walk through the sea on dry ground.
Men du häf din staf upp, och räck dina hand öfver hafvet, och skilj det åt, att Israels barn måga gå der midt igenom på det torra.
17 I will give Egyptians a stubborn, hard-hearted attitude so that they will chase in after them. Then I will gain respect through what happens to Pharaoh and all his army, chariots, and horsemen.
Si, jag vill förstocka de Egyptiers hjerta, att de skola följa efter eder; så vill jag vinna pris på Pharao, och alla hans magt, uppå hans vagnar och resenärer.
18 The Egyptians will know that I am the Lord when I gain respect through Pharaoh, his chariots, and his horsemen.”
Och de Egyptier skola förnimma, att jag är Herren; när jag hafver pris vunnit på Pharao, och hans vagnar och resenärer.
19 The angel of God, who had been leading the Israelites, moved behind them. The pillar of cloud also moved from in front of them and stood behind them,
Då upphof sig Guds Ängel, den som för Israels lägre gick, och gaf sig bakom dem; och molnstoden gaf sig ock utu deras ansigte, och gick bakom dem;
20 so that it was positioned between the Egyptian and Israelite camps. Though the cloud was in darkness on one side, but it lit up the night on the other. No one from either camp went near the other during the night.
Och kom emellan de Egyptiers och Israels lägre; och det var ett mörkt moln, och upplyste nattena, så att desse och hine i den hela nattene icke kunde komma tillsamman.
21 Then Moses held out his hand over the sea, and all through the night the Lord forced the sea back with a strong east wind, and turned the bottom of the sea into dry land. So the water was divided,
Då nu Mose räckte sin hand öfver hafvet, lät Herren drifva det bort genom ett starkt östanväder i den hela nattene, och gjorde hafvet torrt; och vattnet skiljdes åt.
22 and the Israelites walked through the sea on dry ground, with walls of water to their right and left.
Och Israels barn gingo derin, midt i hafvet på det torra; och vattnet var dem för en mur på den högra sidone, och den venstra.
23 The Egyptians chased after them—all Pharaoh's horses, chariots, and horsemen. They followed the Israelites into the sea.
Och de Egyptier följde, och gingo in efter dem, alle Pharaos hästar och vagnar och resenärer, midt in i hafvet.
24 But at the end of the night the Lord looked down on the Egyptian army from the pillar of fire and cloud, and he threw them into a panic.
Som nu morgonväkten kom, såg Herren uppå de Egyptiers lägre utur eldstodene och molnena; och gjorde en förskräckelse i deras lägre;
25 He made their chariot wheels get stuck so it was hard for them to drive. The Egyptians shouted out, “Retreat! We must run from the Israelites because the Lord is fighting for them against us!”
Och stötte hjulen ifrå deras vagnar, och störte dem väldeliga omkull. Då sade de Egyptier: Låt oss fly ifrån Israel; Herren strider för dem emot de Egyptier.
26 Then the Lord told Moses, “Hold out your hand over the sea, so that the water will pour back over the Egyptians and their chariots and horsemen.”
Men Herren sade till Mose: Räck ut dina hand öfver hafvet, att vattnet igenfaller öfver de Egyptier; öfver deras vagnar och resenärer.
27 So Moses held out his hand over the sea, and at dawn the sea returned to normal. As the Egyptians retreated, the Lord swept them into the sea.
Då räckte Mose sina hand ut öfver hafvet, och hafvet kom åter för morgonen i sin ström igen; och då de Egyptier flydde, mötte dem vattnet; och Herren inhvärfde dem midt i hafvena;
28 The water poured back and covered the chariots and horsemen—the whole of Pharaoh's army that had chased after the Israelites into the sea. Not a single one of them survived.
Så att vattnet kom igen, och gick utöfver vagnar och resenärer, och alla Pharaos magt, som dem efterföljt hade in i hafvet; så att icke en af dem blef igen.
29 But the Israelites had walked through the sea on dry ground, with walls of water to their right and left.
Men Israels barn gingo torre midt igenom hafvet; och vattnet var dem för en mur på högra sidone, och den venstra.
30 The Lord saved the Israelites from the threat of the Egyptians—the Israelites saw the Egyptians lying dead on the shore.
Och så halp Herren Israel på den dagenom ifrå de Egyptiers hand; och de sågo de Egyptier döda på hafsstrandene;
31 When the Israelites saw the great power that the Lord had used against the Egyptians, they were in awe of the Lord, and they trusted in him and in his servant Moses.
Och den stora hand, som Herren hade bevisat på de Egyptier. Och folket fruktade Herran, och trodde Herranom, och hans tjenare Mose.
