2 Samuel 18
1 David organized the men who were with him and put commanders of thousands and commanders of hundreds in charge of them.
Och David skickade folket, som när honom var, och satte höfvitsmän öfver dem, öfver tusend, och öfver hundrad;
2 David sent the army out divided into three sections. One third was commanded by Joab, one third was commanded by Abishai, son of Zeruiah, Joab's brother, and one third was commanded by Ittai the Gittite. The king told the men, “I myself will go out into battle with you.”
Och sände ut folket, en tredjepart under Joab, och en tredjepart under Abisai, ZeruJa son, Joabs broder, och en tredjepart under Itthai den Gitthiten. Och Konungen sade till folket: Jag vill ock draga ut med eder.
3 But the men replied, “No, you must not go out into battle! For if we have to run away, they won't care about us. Even if half of us die, they won't care about that either. But you are worth ten thousand of us, so it's better if you stay here and send us help from the town.”
Men folket sade: Du skall icke draga ut; förty om vi än flydde, eller hälften af oss blefve döde, der skola de intet om sköta; men du äst så mycket som tiotusend af oss; så är det nu bättre, att du må vara oss till hjelp utu stadenom.
4 “I will do whatever you think best,” the king replied. The king stood beside the gate while all his men marched out by hundreds and by thousands.
Konungen sade till dem: Såsom eder täckes, så vill jag göra. Och Konungen blef ståndandes i portenom, och allt folket drog ut, vid hundrad, och vid tusend.
5 The king ordered Joab, Abishai and Ittai, “Treat young Absalom gently for me.” All the men heard the king giving orders to each of his commanders about Absalom.
Och Konungen böd Joab och Abisai, och Itthai, och sade: Farer mig sakta med pilten Absalom. Och allt folket hörde, att Konungen böd alla höfvitsmännerna om Absalom.
6 David's army marched out to face the Israelites in battle, which was fought in the forest of Ephraim.
Och då folket kom ut i markena emot Israel, vardt stridt i Ephraims skog.
7 The Israelites were defeated by David's men and many were killed that day—some twenty thousand.
Och Israels folk vardt der slaget för Davids tjenare, så att i den dagen skedde en stor slagtning, till tjugutusend män.
8 The battle covered the whole countryside, and that day more died because of the forest than were killed by the sword.
Och striden vardt der förströdd uppå allt landet; och skogen uppfrätte flera på den dagen än svärdet.
9 Absalom ran into some of David's men while he was riding on his mule. As the mule went under the twisted branches of a large oak tree, Absalom's hair got caught in the tree. The mule he was riding kept going, leaving him hanging between earth and sky.
Och Absalom mötte Davids tjenare, och red på en mula; och då mulen kom under en stor tjock ek, fastnade hans hufvud vid ekena, och han blef hängandes emellan himmel och jord; men mulen lopp sin väg undan honom.
10 One of David's men saw what happened, so he told Joab, “I just saw Absalom hanging from an oak tree!”
Då en man fick det se, bådade han det Joab och sade: Si, jag såg Absalom hänga vid en ek.
11 “What! You saw him like that?” Joab said to the man. “Why didn't you kill him right then and there? I would have given you ten shekels of silver and a soldier's belt as a reward!”
Och Joab sade till mannen, som det bådade: Si, sågst du det, hvi slog du honom icke der till jordena? Så ville jag gifvit dig på mina vägnar tio silfpenningar, och ett bälte.
12 But the man replied, “Even if you gave me a thousand shekels of silver, I wouldn't hurt the king's son. We all heard the king give the order to you, Abishai, and Ittai, ‘Look after young Absalom for me.’
Mannen sade till Joab: Om du hade vägit mig tusende silfpenningar i mina hand, så ville jag ändå icke låtit komma min hand på Konungens son; ty Konungen böd dig, och Abisai, och Itthai, i våro åhöro, och sade: Förvarer mig pilten Absalom.
13 If I had disobeyed and killed Absalom—and the king finds out everything—you yourself wouldn't have defended me.”
Eller om jag än något ondt gjort hade på min själs fara, efter för Konungenom intet fördoldt varder, skulle du väl sjelfver fallit mig emot.
14 “I'm not going to waste time waiting around like this with you!” Joab told him. He grabbed three spears and drove them into Absalom's heart while he was still alive, hanging from the oak tree.
Joab sade: Icke så; jag vill till honom för din ögon. Då tog Joab tre spetsar i sin hand, och stötte dem Absalom i hjertat, medan han ännu lefde i ekene.
15 Ten of Joab's armor-bearers surrounded Absalom and hacked him to death.
Och tio unge karlar, Joabs vapnedragare, gåfvo sig omkring honom, och slogo honom ihjäl.
16 Then Joab blew the ram's horn, and his men stopped chasing the Israelites because Joab had signaled them to stop.
Då blåste Joab i basunen, och kallade folket igen, att de icke mer skulle jaga efter Israel; ty Joab ville skona folket.
17 They took Absalom and threw him into a deep pit in the forest, and piled a large heap of stones over him. All the Israelites ran away to their homes.
Och de togo Absalom och kastade honom i skogen uti en stor grop, och lade en stor hop med stenar på honom; och hele Israel flydde, hvar och en i sina hyddo.
18 Absalom while he was alive had made a stone pillar and set it up in the King's Valley as a memorial to himself, for he thought to himself, “I don't have a son to keep the memory of my name alive.” He named the pillar after himself, and it's called Absalom's Monument even today.
Men Absalom hade sig upprest en stod, medan han ännu lefde, den står i Konungsdalenom; ty han sade: Jag hafver ingen son; derföre skall detta vara mins namns åminnelse; och kallade den stodena efter sitt namn, och heter ännu på denna dag Absaloms rum.
19 Then Ahimaaz, son of Zadok, said, “Please let me run and take the good news to the king that the Lord has vindicated him over his enemies.”
Ahimaaz, Zadoks son, sade: Käre, låt mig löpa, och förkunna Konungenom, att Herren hafver skaffat honom rätt af hans fiendars händer.
20 “You're not the man to take the good news today,” Joab replied. “You can do it some other time, but don't do it today, because the king's son is dead.”
Joab sade till honom: Du bär ingen god tidende i denna dagen; på en annan dag må du bära tidende, och icke i dag; ty Konungens son är död.
21 So Joab said to a man from Ethiopia, “Go and tell the king what you have seen.” He bowed to Joab and ran off.
Men till Cusi sade Joab: Gack åstad, och båda Konungen hvad du sett hafver. Och Cusi tillbad Joab, och lopp.
22 Ahimaaz asked Joab again, “Never mind what happens, please let me run too, after the Ethiopian!” “Son, why do you want to run—you won't get anything for it?” Joab replied.
Men Ahimaaz, Zadoks son, sade åter till Joab: Huru, om jag ock löper efter Cusi? Joab sade: Hvad vill du löpa, min son? Kom hit, du bär ingen god tidende.
23 “Doesn't matter, I want to run anyway,” he said. “Fine, start running!” Joab told him. Ahimaaz took the route over flatter ground and overtook the Ethiopian.
Han svarade: Huru, om jag lopp? Han sade till honom: Så löp. Så lopp då Ahimaaz på den genesta vägen, och kom förr än Cusi.
24 David was sitting between the inside and outside gates. The watchman climbed up to the roof of the gateway by the wall. He looked out, and saw a man running by himself.
Men David satt emellan två portar; och väktaren gick uppå taket åt porten om på muren, och lyfte sin ögon upp, och fick se en man löpandes allena;
25 So he shouted down to tell the king. “If he's by himself then he's bringing good news,” the king replied. As the first runner got closer,
Och han ropade, och sade det Konungenom. Konungen sade: Är han allena, så är det god tidende i hans mun. Som han ännu lopp, och kom närmer,
26 the watchman saw someone else running, and he shouted down to the gatekeeper, “Look! There's another man running by himself!” “He'll also be bringing good news,” said the king.
Fick väktaren se en annan man löpandes, och han ropade af murenom, och sade: Si, en man löper allena. Åter sade Konungen: Den är ock ett godt bådskap.
27 “The first man seems to me to be running like Ahimaaz, son of Zadok,” said the watchman. “He's a good man,” he king replied. “He'll bring good news.”
Väktaren sade: Mig synes den förstas löpande, såsom det vore Ahimaaz löpande, Zadoks sons. Och Konungen sade: Det är en god man, och han bär god tidende.
28 Ahimaaz shouted out greetings to the king, Then he came and he bowed facedown before the king. “Blessed be the Lord your God!” he said. “He has defeated the men who rebelled against Your Majesty!”
Ahimaaz ropade, och sade till Konungen: Frid; och tillbad för Konungen på sitt anlete ned till jordena, och sade: Lofvad vare Herren din Gud, som de menniskor beslutit hafver, som upphofvo sina hand emot min herra Konungen.
29 “How is young Absalom? Is he alright?” the king asked. Ahimaaz answered, “It was very chaotic when your officer Joab sent me, your servant. I really don't know what was happening.”
Konungen sade: Mår ock pilten Absalom väl? Ahimaaz sade: Jag såg ett stort sorl, då Konungens tjenare Joab sände mig, din tjenare, och jag vet icke hvad det var.
30 “Stand to one side and wait,” the king told him. So Ahimaaz stood to one side and waited.
Konungen sade: Gack afsides, och statt der; och han gick afsides, och stod der.
31 Right then the Ethiopian arrived and said, “Your Majesty, listen to the good news! Today the Lord has defeated all those who rebelled against you!”
Si, då kom Cusi, och sade: Jag bär god tidende, min herre Konung: Herren hafver i dag skaffat dig rätt af allas deras hand, som sig hafva uppsatt emot dig.
32 “How is young Absalom? Is he alright?” the king asked. The Ethiopian replied, “May what has happened to the young man happen to Your Majesty's enemies, and to everyone who rebels against you!”
Konungen sade till Cusi: Mår ock pilten Absalom väl? Cusi sade: Gånge så med alla mins herras Konungens fiendar såsom med piltenom går, och med alla dem som sätta sig upp emot dig, till att göra dig ondt.
33 The king broke down. He went up to the room over the gate and cried. As he walked, he sobbed out, “My son Absalom! My son, my son Absalom! I wish I'd died instead of you, Absalom, my son, my son!”
Då vardt Konungen sorgse, och gick upp i salen i portenom, och gret; och vid han gick, sade han: Min son Absalom, min son, min son Absalom! Gifve Gud, att jag måtte dö för dig. O Absalom! min son, min son!
