2 Samuel 1

1 After the death of Saul, David returned from attacking the Amalekites. He stayed in Ziklag for two days.

Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

2 Then on the third day a man arrived from Saul's camp. His clothes were torn and he had dust on his head. When he approached David, he bowed before him, and fell to the ground in respect.

då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

3 “Where have you come from?” David asked him. “I got away from the Israelite camp,” he replied.

David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»

4 “Tell me what happened,” David asked. “The army ran away from the battle,” the man replied. “Many of them died, and Saul and his son Jonathan also died.”

Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»

5 “How do you know Saul and Jonathan died?” David asked the man giving the report.

David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»

6 “I just happened to be there on Mount Gilboa,” he replied. “I saw Saul, leaning on his spear, with the enemy chariots and the charioteers advancing on him.

Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

7 He turned around and saw me. He called out and I replied, ‘I'm here to help!’

När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

8 He asked me, ‘Who are you?’ I told him, ‘I'm an Amalekite.’

Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

9 Then he told me, ‘Please come over here and kill me! I'm in terrible agony but life is still hanging on.’

Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

10 So I went over him and killed him, because I knew that wounded as he was he couldn't last long. I took the crown from his head and his bracelet from his arm, and I've brought them here to you, my lord.”

Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»

11 David grabbed hold of his clothes and ripped them, as did his men.

Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

12 They mourned and cried and fasted until the evening for Saul and his son Jonathan, and for the army of the Lord, the Israelites, that had been killed by the sword.

Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

13 David asked man who brought him the report, “Where are you from?” “I'm the son of a foreigner,” he replied “I'm an Amalekite.”

Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling.»

14 “Why weren't you worried about killing the Lord's anointed one?” David asked.

David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»

15 David called over one of his men and said, “Go ahead, kill him!” So the man cut the Amalekite down and killed him.

Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.

16 David had told the Amalekite, “Your death is your own fault because you testified against yourself when you said, ‘I killed the Lord's anointed one.’”

Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»

17 Then David sang this lament for Saul and his son Jonathan.

Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

18 He ordered it to be taught to the people of Judah. It is called “the Bow” and is recorded in the Book of the Just:

och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den är upptecknad i »Den redliges bok»:

19 “Israel, the glorious one lies dead on your mountains. How the mighty have fallen!

»Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

20 Don't announce it in the town of Gath, don't proclaim it in the streets of Ashkelon, so that the Philistine women won't rejoice, so that the heathen women won't celebrate.

Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

21 Mountains of Gilboa, may no dew or rain fall on you! May you have no fields that produce offerings of grain. For it was there that the shield of the mighty was defiled; Saul's shield, no longer cared for with olive oil.

I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

22 Jonathan with his bow did not retreat from attacking the enemy; Saul with his sword did not return empty-handed from shedding blood.

Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

23 During their lives, Saul and Jonathan were much loved and very pleasant, and death did not divide them. They were faster than eagles, stronger than lions.

Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

24 Women of Israel, mourn for Saul, who gave you fine scarlet clothes decorated with gold ornaments.

Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

25 How the mighty have fallen in battle! Jonathan lies dead on your mountains.

Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

26 I weep so much for you, my brother Jonathan! You were so very dear to me! Your love for me was so wonderful, greater than the love women have!

Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

27 How the mighty have fallen! The weapons of war are gone!”

Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!»